Det dåliga exemplet är alltid det som övertygar

Här i Jordanien har man inte haft någon Lubbe Nordström. Man har ingen 1,5-meters kampanj och jag har ingen aning om var man kan lämna förpackningar till återvinning. Men ännu lever mina svenska vanor lite tynande i mitt inre.

Men förfallet går fort. Av någon anledning verkar det som att dåliga vanor alltid har starkare övertalningsförmåga än de goda exemplen. Hemma måste jag säga att jag vet att rödljus gäller även cyklister men sedan jag började cykla med mina jordanska vänner har jag blivit helt på det klara över att de säkraste perioderna att passera korsningar är när ljuset precis blivit rött eller när det strax ska bli grönt. Det är i alla fall så jag sett att man gör och nu gör jag likadant.

Det där med 1,5 meter gäller avståndet mellan en bil och en cyklist i trafiken. Sådana kampanjer genomförs nu i flera länder i Europa för att försöka minska antalet olyckor där cyklister blir påkörda i trafiken. Här i Jordanien är detta ett okänt fenomen - inte påkörningarna utan kampanjen. Här kör bilarna som om även cyklisterna åkte i plåtskal vilket bland annat innebär att man gärna svänger av vägen precis framför cykeln i stället för att glida av bakom, man tutar och skränar gärna på cyklister som vågat sig ut på vägarna och att man möter en cyklist är inget argument mot en djärv omkörning. Alla sådana beteenden verkar komma i klump, som om den som gör det först utgör en uppmuntran snarare än ett avskräckande exempel.

På dagens tur ner till Döda havet och tillbaka kom jag lite vilse. Det är trevligt att göra det för man får allt som oftast se saker som man hade missat annars. I dag kom jag förbi ett område som uppenbarligen används för familjeutflykter och man förstår varför. Ett trevligt strövområde med ganska fullvuxna tallar, blommande buskar och gott om lämpliga platser för grillning. Men för mig förstördes hela intrycket av de drivor av skräp som lämnats kvar överallt. Plastflaskor, aluminiumburkar, yoghurtförpackningar och brödpåsar låg överallt och gjorde en riktigt ledsen. Men vad händer när jag stannat mitt i den sista uppförsbacken för att tvinga ner pulsen under 94%? Jag bestämmer mig för att ta en energigel och slänger sedan förpackningen i diket i stället för att stoppa den i fickan och få tröjan nedsmutsad. Jag inser att jag blivit besegrad av det dåliga exemplets starka ställning. I stället för att utgöra det goda exemplet och ta med mig skräpet hem (nej, förvisso var det ingen som såg mig men ändå) gjorde jag som "alla andra". Jag är bedrövad men inte lamslagen av dåligt samvete så där som jag borde. RIsken finns att när jag kommer hem är jag en förstörd måmit som slänger allt skräp i samma sophink där hemma, dumpar både punkterade slangar och matförpackningar i vägkanten och cyklar som om jag ägde vägen. Jag behöver era uppmuntran där hemifrån med argument som får mig att besegra det dåliga föredömets magiska övertalningsförmåga och behålla strävan efter att vara det goda exemplet oavsett om man ställt fram sorteringskärl eller soptunnor i vägkanten. Hur gör man egentligen för att inte börja göra som alla andra?

Allt ni hör sägas om mig är inte sant

I dag tänkte jag förneka några påståenden om mig som måste förnekas, eller i alla fall nyanseras. Jag vill ju inte hamna i dålig dager.

Jag erkänner förvisso med stolthet att jag tillhör måmiternas skara. Men om någon av er hör fästmön påstå att jag är besatt av cykling så förnekar jag det. Jag är inte besatt. Jag läste på gymmet i dag att "Besatt är vad den late kallar den hängivne". Hängiven kan jag gå med på och nu vet ni vad jag tänker nästa gång fästmön använder B-ordet.

Det andra jag vill förneka är att jag skulle vara heltidsproffs. Det stämmer inte alls. Jag får inte betalt för att cykla så proffs är direkt felaktigt. Jag jobbar faktiskt ett par dagar i veckan så cykla på heltid är också helt fel. Jag cyklar ett par - tre timmar om dagen fem dagar i veckan och det känns helt OK så här i mitten av oktober.

Det här med att jobba går förresten också nästan bättre än jag trodde på så långt håll som från Amman. Jag sitter i videomöte flera gånger i veckan och pratar med kollegorna i Uppsala. Paddan funkar som videokonferensanläggning och datorn som anteckningsblock och back-up.

Sen vi skaffade 4G i stället för ADSL här nere fungerar det utmärkt. Ibland fungerar det bättre för mig än för kollegorna. Jag har nämligen några gånger varit med om att försvinna ur bild och ljud i Uppsala men fortfarande höra och se vad som händer och sägs. Jag vill uppmana er alla att tänka på vad ni säger när ni tror att ingen lyssnar.

När allt är som värst kan man alltid cykla

Vi har varit i Jerusalem, fästmön och jag. Den heliga staden genomlider just nu en väldigt otäck och deprimerande period. Under flera veckor har det varit oroligt med dödsskjutningar, provokationer och demonstrationer och under den senaste tiden har vi läst om flera knivöverfall inne i Jerusalem där israeler blivit huggna och det verkar också som att det varit några fall där skrämda och uppjagade tungt beväpnade poliser och militärer använt dödligt våld utan att ha kunnat skilja mellan självmordsbenägna och farliga desperata ungdomar och vanliga civila arabiska kvinnor. Vi har hört om fall där judiska ungdomar tagit fel och misshandlat en judisk äldre herre och vi hör om dussintals skadade vid upplopp på Västbanken. På den gata där vi bott genomfördes knivöverfall tre dagar i rad.

Stämningen hade kunnat vara trevligare alltså. Det är nämligen omöjligt att inte påverkas av den här typen av händelser även om det ofta är så att oroligheterna pågår på ganska begränsade ytor i staden och det inte är så svårt att själv undvika att hamna illa till. Då är det skönt att vara måmit. När det känns jobbigt och besvärligt är det bara att sätta på sig de tajta kläderna och ge sig ut utanför staden och andas lite frisk luft.

Förra gången jag var här var jag ute och cyklade med Gal. En cykelhandlare på Gaza street som visade mig Jerusalems backiga omgivningar. I torsdags åkte jag och tog en kaffe på toppen av en av backarna han visade mig. Den här senaste gången har jag varit ute med Imran. Han är en ung arabisk HR-are som bort i Beit Hanina i Jerusalem, jobbar i Ramallah på den ockuperade västbanken och cyklar i Velo Club Israel tillsamman med bland att Dor och Avram som bor utanför Tel Aviv för de tycker det är så stökigt och jobbigt med situationen i Jerusalem. Imran hade gärna åkt på de vägar som Gal visade mig men som situationen var nu vågade han inte. Han talar för dålig hebreiska för att lura någon att han är jude om det skulle råka bli så att vi stötte på en bosättare. Gal är tydlig med att skilja mellan bosättare och israeler och tyckte det var jobbigt bara att komma och hämta mig där vi bodde (som ligger intill det område i Jerusalem där många av de ortodoxa judarna i Jerusalem bor), för att inte tala om vad hans mamma tyckte att det var att han skaffat sig bekanta inne i Jerusalem. Så jag tyckte det var helt OK att vi åkte ner till Latroun som ligger ungefär mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem och cyklade där.

Fredagsturen och lördagsturen kring Latroun var jättesköna. På fredagen blev det typisk fikacykling som vi säger. Vi åkte ut till havet och tittade, fick och lagade tre punkteringar och pratade om väsentligheter som wattmätare, klubbdräktsdesign, kolsyrepatroner och om man lagar eller slänger slangar som man fått hål på. Vi var inte blyga med att visa avundsjuka mot Avrams nyinförskaffade Cannondale med både elektroniska Di2-växlar och Vectorpedaler och vi tyckte också det var rätt åt honom att han fick två av dagens fyra punkteringar.

Vi fick lite regn på oss och åkte i sand här och där så jag upptäckte en ny tvättställning för cykeln i Jerusalem, placerat alldeles vid vattenslangen också.

På lördagen var det lite mer seriös träning, vi fick sällskap av en kvinna vars namn jag tyvärr aldrig uppfattade och vi hade också en tränare som åkte efter oss med sin bil - både som skydd mot andra bilister och för att vi skulle ha tillgång till service. Den turen körde vi lite hårdare och också backigare. Stämningen i gänget var jättebra även om Imran blev lite nedstämd innan vi gav oss iväg på grund av de upprörda politiska samtal om vad man borde göra med araber som fördes av en annan grupp cyklister som samlades på samma ställe som vi. Vi klarade oss också utan några missöden i trafiken vilket vi också gladde oss åt. Två landsvägscyklister har tydligen förolyckats nyligen när bilister tyckt att de tar lite onödigt mycket plats på vägen.

Nu är vi tillbaka i Amman. Fästmön är glad och nöjd för hon har fått ett stickning att ägna sig lite åt så hon har en fritidssyssla. Det är vilodag för mig i dag efter tre dagars cykling och det känns lite jobbigt får jag erkänna. I morgon bär det ut i den jordanska trafiken igen och till dess kan jag bara hoppas och be att det inte blir värre i Jerusalem eller någon annan stans i Mellanöstern. Men först ska jag smörja upp cykeln lite för "om jag än visste att världen skulle gå under i morgon vill jag ju ägna mig åt cykel i dag" eller hur det nu var Martin Luther skulle ha sagt om han varit måmit.