Men förfallet går fort. Av någon anledning verkar det som att dåliga vanor alltid har starkare övertalningsförmåga än de goda exemplen. Hemma måste jag säga att jag vet att rödljus gäller även cyklister men sedan jag började cykla med mina jordanska vänner har jag blivit helt på det klara över att de säkraste perioderna att passera korsningar är när ljuset precis blivit rött eller när det strax ska bli grönt. Det är i alla fall så jag sett att man gör och nu gör jag likadant.
Det där med 1,5 meter gäller avståndet mellan en bil och en cyklist i trafiken. Sådana kampanjer genomförs nu i flera länder i Europa för att försöka minska antalet olyckor där cyklister blir påkörda i trafiken. Här i Jordanien är detta ett okänt fenomen - inte påkörningarna utan kampanjen. Här kör bilarna som om även cyklisterna åkte i plåtskal vilket bland annat innebär att man gärna svänger av vägen precis framför cykeln i stället för att glida av bakom, man tutar och skränar gärna på cyklister som vågat sig ut på vägarna och att man möter en cyklist är inget argument mot en djärv omkörning. Alla sådana beteenden verkar komma i klump, som om den som gör det först utgör en uppmuntran snarare än ett avskräckande exempel.
På dagens tur ner till Döda havet och tillbaka kom jag lite vilse. Det är trevligt att göra det för man får allt som oftast se saker som man hade missat annars. I dag kom jag förbi ett område som uppenbarligen används för familjeutflykter och man förstår varför. Ett trevligt strövområde med ganska fullvuxna tallar, blommande buskar och gott om lämpliga platser för grillning. Men för mig förstördes hela intrycket av de drivor av skräp som lämnats kvar överallt. Plastflaskor, aluminiumburkar, yoghurtförpackningar och brödpåsar låg överallt och gjorde en riktigt ledsen. Men vad händer när jag stannat mitt i den sista uppförsbacken för att tvinga ner pulsen under 94%? Jag bestämmer mig för att ta en energigel och slänger sedan förpackningen i diket i stället för att stoppa den i fickan och få tröjan nedsmutsad. Jag inser att jag blivit besegrad av det dåliga exemplets starka ställning. I stället för att utgöra det goda exemplet och ta med mig skräpet hem (nej, förvisso var det ingen som såg mig men ändå) gjorde jag som "alla andra". Jag är bedrövad men inte lamslagen av dåligt samvete så där som jag borde. RIsken finns att när jag kommer hem är jag en förstörd måmit som slänger allt skräp i samma sophink där hemma, dumpar både punkterade slangar och matförpackningar i vägkanten och cyklar som om jag ägde vägen. Jag behöver era uppmuntran där hemifrån med argument som får mig att besegra det dåliga föredömets magiska övertalningsförmåga och behålla strävan efter att vara det goda exemplet oavsett om man ställt fram sorteringskärl eller soptunnor i vägkanten. Hur gör man egentligen för att inte börja göra som alla andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar