Race report Dead to Red 2015

I will try to write this report in English since there might be more than one reader who is interested in this but cannot read Swedish.

The Dead to Red (D2R) cycling race is the peak in my 2015 cycling season. The race was performed this Friday November 13. The race starts at the south end of the Dead Sea in Jordan and ends in Aqaba at the Red Sea. It is 200 km long. I was to do it on a new Merida 700 CX bike which is a good bike, more comfortable than the bikes I usually race with but 2 kg heavier and not as aero.

D2R is not a big race. There was about 150 riders on the starting line all together. But since it originally started out as a relay running race they do it both as a traditional cycling race and as a relay for three or five riders team. This also makes it easier for cyclists who hesitate to go 200 km to participate. The team can choose how many cyclists they want to use at the same time and how many that can rest in the support car as long as someone in the team is cycling. This proved to be important tactical terms.

They also categorize between road bikes and all other kind of bikes and they split between elite and amateur road bikers. All this meant that in the starting list the 150 contestants where divided in eight categories. My category (road bikes solo) had 18 names in it.

The start at 6 am is about one and a half hours driving away from Amman. We had to be on site at 4 am so the organizers could give us starting package, check bikes and other things so we left Amman at 2.45 am. This is really, really early but the organizers had done what they could to make us feel good about beeing up in the middle of the night.

We were not the first to arrive there but far from last. Everything went smooth and I could chat a little with my training buddies. Two of them I train with were registered in Elite category, two in Solo and there where two teams of three among us. I also could talk a little with some other riders that I have met during the months I have been here. A new friend was Per Erik from Norwegian Cycle Federation who had decided to visit friends i Amman and do a little cycling. Below you see him to the right, some of the triathletes, me and Ala'a who did this race as part of a team (of two).

At 6 am sharp the starting field was released. Even if my friends from the Jordan Triathlon team aimed at working together and put a man in the top of the race we didn't really have a plan and I had one real goal for the day. It was to come in under six hours and I thought that if I could do that it would mean a decent placement since no one did that time in 2014.

The first ten km or so was clearly warming up for us all. Then we tried to get some kind of chain-gang going but it stopped time and time again. It seemed that the cyclists from Jordan Cycling Federation team where under the instruction to stay top five but never do any serious pulling. This meant that every time one of them got into the top the peloton slowed down. After a while I realized that if we where going to go on like this I would miss my goal and probably do the worst race for this year speed-wise and maybe regarding results. I knew that I would not be any real threat in the races total since my bike gave me too much handicap with its weight and 46/36 chainrings on a course that is mainly downhill the last 100 km and also we would have tailwind this year. I decided I had to prioritize that my speed remained over 29 km/h in average for the first 100 km which is mainly uphill. According to Bike calculator this would meen an average effect of 225 watts which I knew I can normally do. This meant that I repeatedly ended up pulling the peloton under the first two hours. In the picture below I pull the future winners of solo category (non elite) and team of three category and also we see glimpses of the riders that fought about winning the elite category.

But it also meant some stress among the more competitive teams and cyclists. After about 60 km the Jordan Cyclist federation team decided that they wanted better control and put a pair of fresh legs from their team on the road and made an attempt that I decided not to try to go along with. I was rather content with my speed and knew I would never make any real top results. So somewhere from km 65 it was me, my head, my legs and my bike.

Another feature with D2R is that there are no organized stops with supplies. All riders and teams are allowed two support cars instead. So now and then you can refill your bottles and pockets as you go and this was a nice feature for me. My belowed Ulrika together with Muna and after a while coach Ammar did a good work in the car. I don't think I have ever done such a so long distance with no stops at all.

After 100 km the course reached its top and I was satisfied with an average of 30,6 km/h. Now it would suffice if I could hold a little more than 36 going down to Aqaba. After yet half an hour or so I got company from the very strong team Cullen the Herd which meant I could step it up a little more and when team Triatlon & Haddadin also showed up it meant that I could close the gap to Kevin Black who had been a few kilometres before me since I lost the peloton. I now had the information that third place stood between Kevin and me and I did my best to loose him but Kevin was very strong downhill and on the flats and repeatedly catched me when I tried. We had more or less company the last two hours. With about 30 km left I even saw that it would be possible to catch the peloton but I hesitated to got faster with tendencies of cramps in my calves but actually both teams Cullen and Triatlon actually managed this in the end so it may have been a mistake.


I and Kevin had to struggle with the winds without company the last 6 km. In strong headwind and uphill I thought I got away from him but he catched me again with less than 1 km to go and after a lousy right turn before the sprint I had to surrender to the stubborn and strong canadian.


In the end I managed to get in with a time of 5:52 (my Garmin says 5:49) and I am very satisfied with my consistency during the race. Next time maybe I will take my head and patience with me and try to do something more competition-like, or I will try to form a team that can do the course really fast, under 5 hours is probably possible with the right riders and the right wind. I surely hope to be back to this race. And my support also seem to be happy about it.

After the race there was dinner at Mövenpick hotel in Aqaba, very nice evening and it has been a very good end of my season. Now it is time to start preparing for next season.

13 mil härifrån - en annan värld

Jag har varit Jerusalem många gånger. I Betlehem likaså och någon enstaka gång har jag varit i Hebron, Jericho, Jaffa och Tel Aviv. Alla dessa städer ligger på cykelavstånd från Amman. Men skulle jag få för mig att åka dit nu skulle det kräva en del förstås.

Inte minst krävs det en del mentalt att vara i Israel och Palestina i dessa dagar där en ihjälskjuten 13-årig palestinier dag reducerades till en "neutraliserad terrorist". Våldet har tagit sig ett uttryck som är nytt och otäckt för mig. Det är som om knivhuggningar sprider sig likt likes på Facebook och en 13-åring får för sig att ge sig på en beväpnad vakt på bussen. Som om den avhumanisering som är en förutsättning för att ockupera någon krupit innanför skinnet inte bara på de mest aggressiva ockupanterna utan på de ockuperade själva. Som om varken tonåringen eller den som hen tycker representerar fienden har något mänskligt värde. Och har det blivit så är det väldigt illa för då finns det inte mycket som kan övertyga om att det finns bättre alternativ.

Och i den israeliska trafiken, flera kilometer från avspärrningar och visitationer förs samma krig mellan cyklister och bilister som i Sverige. Men jag måste säga att det känns lättare i Israel än på de mer trafikerade vägarna i Sverige. Tänk att på vägar av samma storlek som riksväg 70 se skyltar som nedan. Då kan man som måmit ändå tro lite på mänskligheten även om det inte alltid håller i sig så länge.

Måmit på egen hand

Häromdagen var jag på bio. En rätt ny film som heter The Program. Det är en riktig måmitfilm. Den handlar om Lance Armstrongs uppgång och fall. För er som inte vet det så är Lance Armstrong en cyklist som inte vann sju Frankrike runt. Att han inte vann beror på att han blev av med alla sina segrar när han medgav att han dopat sig igenom stora delar av sin proffskarriär.

När filmen började tog jag en bild där jag fångade hela publiken. Att det inte syns någon på bilden beror på att jag var ensam. Ett lite misslyckat sätt att lätta på ensamheten när fästmön är i Jerusalem men en hyfsad film (om man är lagd åt det hållet) och några ihjälslagna timmar. Om man bortser från fästmön är nog gott smågodis det jag saknar mest just nu.

På fredag får jag i alla fall träffa andra måmiter. Då är det långlopp och säsongens höjdpunkt.

Det dåliga exemplet är alltid det som övertygar

Här i Jordanien har man inte haft någon Lubbe Nordström. Man har ingen 1,5-meters kampanj och jag har ingen aning om var man kan lämna förpackningar till återvinning. Men ännu lever mina svenska vanor lite tynande i mitt inre.

Men förfallet går fort. Av någon anledning verkar det som att dåliga vanor alltid har starkare övertalningsförmåga än de goda exemplen. Hemma måste jag säga att jag vet att rödljus gäller även cyklister men sedan jag började cykla med mina jordanska vänner har jag blivit helt på det klara över att de säkraste perioderna att passera korsningar är när ljuset precis blivit rött eller när det strax ska bli grönt. Det är i alla fall så jag sett att man gör och nu gör jag likadant.

Det där med 1,5 meter gäller avståndet mellan en bil och en cyklist i trafiken. Sådana kampanjer genomförs nu i flera länder i Europa för att försöka minska antalet olyckor där cyklister blir påkörda i trafiken. Här i Jordanien är detta ett okänt fenomen - inte påkörningarna utan kampanjen. Här kör bilarna som om även cyklisterna åkte i plåtskal vilket bland annat innebär att man gärna svänger av vägen precis framför cykeln i stället för att glida av bakom, man tutar och skränar gärna på cyklister som vågat sig ut på vägarna och att man möter en cyklist är inget argument mot en djärv omkörning. Alla sådana beteenden verkar komma i klump, som om den som gör det först utgör en uppmuntran snarare än ett avskräckande exempel.

På dagens tur ner till Döda havet och tillbaka kom jag lite vilse. Det är trevligt att göra det för man får allt som oftast se saker som man hade missat annars. I dag kom jag förbi ett område som uppenbarligen används för familjeutflykter och man förstår varför. Ett trevligt strövområde med ganska fullvuxna tallar, blommande buskar och gott om lämpliga platser för grillning. Men för mig förstördes hela intrycket av de drivor av skräp som lämnats kvar överallt. Plastflaskor, aluminiumburkar, yoghurtförpackningar och brödpåsar låg överallt och gjorde en riktigt ledsen. Men vad händer när jag stannat mitt i den sista uppförsbacken för att tvinga ner pulsen under 94%? Jag bestämmer mig för att ta en energigel och slänger sedan förpackningen i diket i stället för att stoppa den i fickan och få tröjan nedsmutsad. Jag inser att jag blivit besegrad av det dåliga exemplets starka ställning. I stället för att utgöra det goda exemplet och ta med mig skräpet hem (nej, förvisso var det ingen som såg mig men ändå) gjorde jag som "alla andra". Jag är bedrövad men inte lamslagen av dåligt samvete så där som jag borde. RIsken finns att när jag kommer hem är jag en förstörd måmit som slänger allt skräp i samma sophink där hemma, dumpar både punkterade slangar och matförpackningar i vägkanten och cyklar som om jag ägde vägen. Jag behöver era uppmuntran där hemifrån med argument som får mig att besegra det dåliga föredömets magiska övertalningsförmåga och behålla strävan efter att vara det goda exemplet oavsett om man ställt fram sorteringskärl eller soptunnor i vägkanten. Hur gör man egentligen för att inte börja göra som alla andra?

Allt ni hör sägas om mig är inte sant

I dag tänkte jag förneka några påståenden om mig som måste förnekas, eller i alla fall nyanseras. Jag vill ju inte hamna i dålig dager.

Jag erkänner förvisso med stolthet att jag tillhör måmiternas skara. Men om någon av er hör fästmön påstå att jag är besatt av cykling så förnekar jag det. Jag är inte besatt. Jag läste på gymmet i dag att "Besatt är vad den late kallar den hängivne". Hängiven kan jag gå med på och nu vet ni vad jag tänker nästa gång fästmön använder B-ordet.

Det andra jag vill förneka är att jag skulle vara heltidsproffs. Det stämmer inte alls. Jag får inte betalt för att cykla så proffs är direkt felaktigt. Jag jobbar faktiskt ett par dagar i veckan så cykla på heltid är också helt fel. Jag cyklar ett par - tre timmar om dagen fem dagar i veckan och det känns helt OK så här i mitten av oktober.

Det här med att jobba går förresten också nästan bättre än jag trodde på så långt håll som från Amman. Jag sitter i videomöte flera gånger i veckan och pratar med kollegorna i Uppsala. Paddan funkar som videokonferensanläggning och datorn som anteckningsblock och back-up.

Sen vi skaffade 4G i stället för ADSL här nere fungerar det utmärkt. Ibland fungerar det bättre för mig än för kollegorna. Jag har nämligen några gånger varit med om att försvinna ur bild och ljud i Uppsala men fortfarande höra och se vad som händer och sägs. Jag vill uppmana er alla att tänka på vad ni säger när ni tror att ingen lyssnar.

När allt är som värst kan man alltid cykla

Vi har varit i Jerusalem, fästmön och jag. Den heliga staden genomlider just nu en väldigt otäck och deprimerande period. Under flera veckor har det varit oroligt med dödsskjutningar, provokationer och demonstrationer och under den senaste tiden har vi läst om flera knivöverfall inne i Jerusalem där israeler blivit huggna och det verkar också som att det varit några fall där skrämda och uppjagade tungt beväpnade poliser och militärer använt dödligt våld utan att ha kunnat skilja mellan självmordsbenägna och farliga desperata ungdomar och vanliga civila arabiska kvinnor. Vi har hört om fall där judiska ungdomar tagit fel och misshandlat en judisk äldre herre och vi hör om dussintals skadade vid upplopp på Västbanken. På den gata där vi bott genomfördes knivöverfall tre dagar i rad.

Stämningen hade kunnat vara trevligare alltså. Det är nämligen omöjligt att inte påverkas av den här typen av händelser även om det ofta är så att oroligheterna pågår på ganska begränsade ytor i staden och det inte är så svårt att själv undvika att hamna illa till. Då är det skönt att vara måmit. När det känns jobbigt och besvärligt är det bara att sätta på sig de tajta kläderna och ge sig ut utanför staden och andas lite frisk luft.

Förra gången jag var här var jag ute och cyklade med Gal. En cykelhandlare på Gaza street som visade mig Jerusalems backiga omgivningar. I torsdags åkte jag och tog en kaffe på toppen av en av backarna han visade mig. Den här senaste gången har jag varit ute med Imran. Han är en ung arabisk HR-are som bort i Beit Hanina i Jerusalem, jobbar i Ramallah på den ockuperade västbanken och cyklar i Velo Club Israel tillsamman med bland att Dor och Avram som bor utanför Tel Aviv för de tycker det är så stökigt och jobbigt med situationen i Jerusalem. Imran hade gärna åkt på de vägar som Gal visade mig men som situationen var nu vågade han inte. Han talar för dålig hebreiska för att lura någon att han är jude om det skulle råka bli så att vi stötte på en bosättare. Gal är tydlig med att skilja mellan bosättare och israeler och tyckte det var jobbigt bara att komma och hämta mig där vi bodde (som ligger intill det område i Jerusalem där många av de ortodoxa judarna i Jerusalem bor), för att inte tala om vad hans mamma tyckte att det var att han skaffat sig bekanta inne i Jerusalem. Så jag tyckte det var helt OK att vi åkte ner till Latroun som ligger ungefär mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem och cyklade där.

Fredagsturen och lördagsturen kring Latroun var jättesköna. På fredagen blev det typisk fikacykling som vi säger. Vi åkte ut till havet och tittade, fick och lagade tre punkteringar och pratade om väsentligheter som wattmätare, klubbdräktsdesign, kolsyrepatroner och om man lagar eller slänger slangar som man fått hål på. Vi var inte blyga med att visa avundsjuka mot Avrams nyinförskaffade Cannondale med både elektroniska Di2-växlar och Vectorpedaler och vi tyckte också det var rätt åt honom att han fick två av dagens fyra punkteringar.

Vi fick lite regn på oss och åkte i sand här och där så jag upptäckte en ny tvättställning för cykeln i Jerusalem, placerat alldeles vid vattenslangen också.

På lördagen var det lite mer seriös träning, vi fick sällskap av en kvinna vars namn jag tyvärr aldrig uppfattade och vi hade också en tränare som åkte efter oss med sin bil - både som skydd mot andra bilister och för att vi skulle ha tillgång till service. Den turen körde vi lite hårdare och också backigare. Stämningen i gänget var jättebra även om Imran blev lite nedstämd innan vi gav oss iväg på grund av de upprörda politiska samtal om vad man borde göra med araber som fördes av en annan grupp cyklister som samlades på samma ställe som vi. Vi klarade oss också utan några missöden i trafiken vilket vi också gladde oss åt. Två landsvägscyklister har tydligen förolyckats nyligen när bilister tyckt att de tar lite onödigt mycket plats på vägen.

Nu är vi tillbaka i Amman. Fästmön är glad och nöjd för hon har fått ett stickning att ägna sig lite åt så hon har en fritidssyssla. Det är vilodag för mig i dag efter tre dagars cykling och det känns lite jobbigt får jag erkänna. I morgon bär det ut i den jordanska trafiken igen och till dess kan jag bara hoppas och be att det inte blir värre i Jerusalem eller någon annan stans i Mellanöstern. Men först ska jag smörja upp cykeln lite för "om jag än visste att världen skulle gå under i morgon vill jag ju ägna mig åt cykel i dag" eller hur det nu var Martin Luther skulle ha sagt om han varit måmit.

Nu är man tillbaka

Efter två månader i Sverige är vi nu tillbaka i Amman, fästmön och jag. Nästan allt är som vi lämnade landet, till och med vädret är det samma. Tröttsamma 30 grader och strålande sol varenda dag. Jag hör att vädret i Sverige är mer ostadigt som man säger. Men snart blir det nog kallare, i Sverige.

Trafiken här nere är också den samma. För er som undrar vad jag menar med det och har missat det kan ni titta på den här dokumentären från en körlektion i Amman. I början på filmen skymtar den lokala lutherska kyrkan där fästmöns kontor ligger.

Häromdagen hade Jordan Times en artikel om en grupp medtrafikanter som fått ta till extraordinära medel för att skydda sig. Det handlade om motorcyklisterna. Tydligen har det blivit en trend här nere att sätta in utrustning i avgassystemet som förstärker motorljudet på motorcyklarna. Detta för att bilisterna bättre ska höra när de kommer. Joråmensatt, kanske den gamla lappen i framhjulet borde tas fram igen.

Vi kom ner i måndags men av olika skäl kom vi inte in i lägenheten förrän i onsdags och internetet fick vi inte igång förrän i fredags. Då blev det fredagsmys. 

Men nu när man sitter i sin egen lägenhet och kan surfa igen förstår jag att debatten om flyktingströmmen är flammande just nu i Sverige. Här märker man inte mycket till debatt om detta. Det säger väl något om hur det fungerar med journalistik på engelska i Jordanien. Troligen finns det ju ett och annat som sägs om de 100 000-tals flyktingar som kommit hit och fortsätter komma men på engelska sägs det inte. Det närmaste en kommentar vi kommit kring detta den här veckan var vår chaufför Mohammed som sa att han tyckte att det var synd att man glömde bort att det finns en massa människor som lever ett alldeles normalt liv i Syrien. Han hade flera bekanta som gjorde det. Mohammed tyckte att Syrien inte borde betraktas som ett enda stort slagfält.

Jag funderar lite på om den jordanska gästfriheten påverkar debatten på något sätt. Gästfriheten här känns som bortom genuin på något sätt. Den är närmast tvångsmässig. Det är ju inte så att alla älskar alla här i världen. De flesta andra är vad jag förstår dumma, korrupta, lata eller lögnaktiga men alla är på något konstigt sätt välkomna hit. Det är väl ändå bara 10 % av dem som bor här som inte är flyktingar eller ättlingar till flyktingar vid det här laget. Det skulle vara intressant att förstå mer av arabisk debatt. Det får bli mer arabiskalektioner i höst.

Det om det, i nästa inlägg ska jag skriva lite om cykling också.