När allt är som värst kan man alltid cykla

Vi har varit i Jerusalem, fästmön och jag. Den heliga staden genomlider just nu en väldigt otäck och deprimerande period. Under flera veckor har det varit oroligt med dödsskjutningar, provokationer och demonstrationer och under den senaste tiden har vi läst om flera knivöverfall inne i Jerusalem där israeler blivit huggna och det verkar också som att det varit några fall där skrämda och uppjagade tungt beväpnade poliser och militärer använt dödligt våld utan att ha kunnat skilja mellan självmordsbenägna och farliga desperata ungdomar och vanliga civila arabiska kvinnor. Vi har hört om fall där judiska ungdomar tagit fel och misshandlat en judisk äldre herre och vi hör om dussintals skadade vid upplopp på Västbanken. På den gata där vi bott genomfördes knivöverfall tre dagar i rad.

Stämningen hade kunnat vara trevligare alltså. Det är nämligen omöjligt att inte påverkas av den här typen av händelser även om det ofta är så att oroligheterna pågår på ganska begränsade ytor i staden och det inte är så svårt att själv undvika att hamna illa till. Då är det skönt att vara måmit. När det känns jobbigt och besvärligt är det bara att sätta på sig de tajta kläderna och ge sig ut utanför staden och andas lite frisk luft.

Förra gången jag var här var jag ute och cyklade med Gal. En cykelhandlare på Gaza street som visade mig Jerusalems backiga omgivningar. I torsdags åkte jag och tog en kaffe på toppen av en av backarna han visade mig. Den här senaste gången har jag varit ute med Imran. Han är en ung arabisk HR-are som bort i Beit Hanina i Jerusalem, jobbar i Ramallah på den ockuperade västbanken och cyklar i Velo Club Israel tillsamman med bland att Dor och Avram som bor utanför Tel Aviv för de tycker det är så stökigt och jobbigt med situationen i Jerusalem. Imran hade gärna åkt på de vägar som Gal visade mig men som situationen var nu vågade han inte. Han talar för dålig hebreiska för att lura någon att han är jude om det skulle råka bli så att vi stötte på en bosättare. Gal är tydlig med att skilja mellan bosättare och israeler och tyckte det var jobbigt bara att komma och hämta mig där vi bodde (som ligger intill det område i Jerusalem där många av de ortodoxa judarna i Jerusalem bor), för att inte tala om vad hans mamma tyckte att det var att han skaffat sig bekanta inne i Jerusalem. Så jag tyckte det var helt OK att vi åkte ner till Latroun som ligger ungefär mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem och cyklade där.

Fredagsturen och lördagsturen kring Latroun var jättesköna. På fredagen blev det typisk fikacykling som vi säger. Vi åkte ut till havet och tittade, fick och lagade tre punkteringar och pratade om väsentligheter som wattmätare, klubbdräktsdesign, kolsyrepatroner och om man lagar eller slänger slangar som man fått hål på. Vi var inte blyga med att visa avundsjuka mot Avrams nyinförskaffade Cannondale med både elektroniska Di2-växlar och Vectorpedaler och vi tyckte också det var rätt åt honom att han fick två av dagens fyra punkteringar.

Vi fick lite regn på oss och åkte i sand här och där så jag upptäckte en ny tvättställning för cykeln i Jerusalem, placerat alldeles vid vattenslangen också.

På lördagen var det lite mer seriös träning, vi fick sällskap av en kvinna vars namn jag tyvärr aldrig uppfattade och vi hade också en tränare som åkte efter oss med sin bil - både som skydd mot andra bilister och för att vi skulle ha tillgång till service. Den turen körde vi lite hårdare och också backigare. Stämningen i gänget var jättebra även om Imran blev lite nedstämd innan vi gav oss iväg på grund av de upprörda politiska samtal om vad man borde göra med araber som fördes av en annan grupp cyklister som samlades på samma ställe som vi. Vi klarade oss också utan några missöden i trafiken vilket vi också gladde oss åt. Två landsvägscyklister har tydligen förolyckats nyligen när bilister tyckt att de tar lite onödigt mycket plats på vägen.

Nu är vi tillbaka i Amman. Fästmön är glad och nöjd för hon har fått ett stickning att ägna sig lite åt så hon har en fritidssyssla. Det är vilodag för mig i dag efter tre dagars cykling och det känns lite jobbigt får jag erkänna. I morgon bär det ut i den jordanska trafiken igen och till dess kan jag bara hoppas och be att det inte blir värre i Jerusalem eller någon annan stans i Mellanöstern. Men först ska jag smörja upp cykeln lite för "om jag än visste att världen skulle gå under i morgon vill jag ju ägna mig åt cykel i dag" eller hur det nu var Martin Luther skulle ha sagt om han varit måmit.