Turism med hinder och förhinder - något av en resedagbok

Nu är det väl en dryg vecka sedan jag skrev något senast. Jag skyller på att vi den här veckan haft besök från Sverige och att det varit fullt program både dagar och kvällar. Det två söner som varit på besök. Men nu är vi färdiga, vår chaufför har meddelat att det enda som nu återstår att testa är nattlivet. Ja - vi har nu inte varit i Petra men där skyller vi på force majeur. Stället är nämligen stängt. Det lär vara traktens beduiner och statsmakten som råkat i luven på varandra. Lite oklart varför men i alla fall är det inget vi kan rå på.

Vad har vi då hittat på alla dessa dagar då jag inte bloggat? Vi har gått i våra egna fotspår och ibland även i andras. När man får besökare från Sverige som haft en jobbig vår vad vi förstår måste man ju uppsöka värmen. Det gjorde vi en dag på hotell Regency's tak. Jag tog inga bilder men där har jag varit förut och det såg likadant ut då. Bortsett från att vi inte hade några moln - vi jobbar inte med sådana här nere nu för tiden.

Vi har också varit med om en hajk, alltså vandrat i naturen. Vi besökte en wadi (tänk flodfåra) ett par timmar söder om Amman. Det var riktigt trevligt även om det var jobbigare än vad vi hade sett framför oss med tanke på att vi tycker att vi gått en hel del och det skulle vara en enkel tur. Det var fascinerande att komma in i ett landskap med en hel del vatten mitt i ökenlandet.

Att vandra i värmen en hel dag tar på krafterna, även på ungdomen. Jag häcklas en del för att jag tenderar att somna lite enkelt men den här gången var det jag som höll mig skärpt.

Men det kan ju ha att göra med att dagen innan hade vi blivit medtagna ut på stan av vår olympier till kompis Firas. Detta innebar en mycket stor mängd mat och i slutet av den kvällen såg jag bonussonen kämpa med samma tugga knefe (tänk färskost, socker och brödsmulor) fyra, fem gånger innan den åkte ner och blandade sig med allt som gått före den. Men det började bra på Buffalo Wings och Rings.

På senare tid har vi besökt Döda havet. Vi var lite ensamma först men det blev bättre allteftersom dagen gick.

Fästmön visade upp en ny sida där i poolen. Hon sökte upp lösa klinkersplattor med tårna och plockade upp dem för allmän beskådan. Ungefär som städerskan och dammet eller katten och fågeln. Här håller hon stolt upp ett av alla fynd samtidigt som hon försöker göra det så diskret att inte badvakten ser något. Vi lämnade en pool med många hål i klinkersbeläggningen. Men det finns ju andra pooler att besöka om vi inte är välkomna tillbaka till den här. Fästmön hälsar för övrigt att varje platta var lös.

Petra är som sagt stängt och i dag besökte vi i stället Ajloun och Jerash som är ganska imponerande lämningar från korsfarartid respektive från romartid och bysantinsk tid. En riktigt trevlig liten runda i strålande sol (som vanligt). Jag hade ett mindre missöde där en kaffekopp, en skumpig väg, ett lädersäte och ett par ljusa byxor var inblandade i. Låt mig säga så här; om du sitter i en bil, spill inte kaffe i sätet mellan benen och tro att du ska kunna visa dig för allmänheten utan åtgärder. När jag gick ur bilen såg jag ut som om Montezumas hämnd hade slagit sina klor i mig och chauffören drog häftigt efter andan innan han insåg att det inte var fråga om fläckar som kom sig av mycket fuktig flatulens. Lyckligtvis hade fästmön tagit med sig ett par anständiga långbyxor i reserv så hon fick även denna dag avstå från att vandra omkring i shorts i den 30-gradiga värmen.

För övrigt insåg vi nu att jordanierna bara följer en gammal tradition när det gäller hur trottoarer ska se ut. Så här ser de ut som grävdes fram 1929 och då fanns ju inte ens Jordanien som stat. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Hur går det med cyklingen undrar ni då och jag erkänner att det inte går så strålande. Den här veckan har jag varit ute i backarna ett par gånger bara men vädret, gäster och några timmars jobb har gjort det omöjligt att klämma in mer. Den enda solbrännelinje jag kan skryta med är den som finns efter sandalerna. Men jag har sökt tävlingslicens i Sverige och glatt mig åt kamrater som gjort bra ifrån sig på Vätternrundan. Det får också räknas lite grann tycker jag. Sedan funderar jag på om det finns någon sorts diagnos för att man värderar varje form av bilväg i termer av lockande eller inte så lockande cykelväg? Veckans åkande har i alla fall gjort att jag sett 10-tals med mil med enormt lockande uppförsbackar och dito nerförsbackar som jag ska erövra bara värmen ger med sig lite här nere.

En ren dröm

Jag har svårt att minnas drömmar. Det är nog lika bra det. Jag kan dock fantisera om en mardröm som skulle kunnat förstöra stora delar av min uppväxt.

Jag är tio år och det är fredagkväll. Pappa kommer in till mig och säger, ungefär i den ton i rösten som Ferdinands mamma har, "Hurrdudu min son. Jag har kommit på något kul i morgon. Jag tänker så här. Du gillar ju att röra på dig och vara ute i naturen. Tänk om vi skulle vara med och cykla runt den vackra sjön Siljan i morgon. Jag har hört att de ordnat så att man kan göra det. Man kan välja mellan sju, 12 och 16 mil och jag tänker att vi tar 16 för vad du gör gör fullt och helt och inte styckevis och delt. Ja, jag vet att det står i prognoserna att det ska regna och vara sju grader varmt men det vet du min son; det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Sen tänker jag att vi startar klockan sju på morgonen. Ja, jag vet att man kan välja att starta mellan sju och tio över åtta men jag tänker att morgonstund har guld i mund och vi får ändå sova till halv fem. Jag har också hört att de har ordnat så att snälla människor serverar mat och dryck längs vägen. Men jag tycker det känns onödigt att stanna, det är ju så jobbigt att komma igång igen så jag tycker vi hoppar över det och en förbiåkt fika är också en fika. Då tjänar vi några minuter och det är ändå bättre att komma på 172:a plats än på till exempel 359:de. Ingen minns en 359:a. Vi kan ta med oss lite färdigpackad mat och det gör ju inget att den smakar äckligt för det är ändå omöjligt att få upp förpackningen." Ni förstår själva, en sådan mardröm skulle få den mest härdade 10-åring att aldrig be om en större cykel och hata varje form av visdomsord.

Men jag har alltså svårt att minnas drömmar och när jag skriver det här har jag precis cyklat färdigt motionsloppet Siljan Runt. Det var som en dröm (se ovan). Att det är ett motionslopp betyder att det bara görs på skoj och varken tas några tider eller publiceras någon resultatlista. Jag kom på 172:a plats med tiden 4:24:03.4. Jag deltog i loppet i sällskap med en stor mängd måmiter. Min pappa var dock inte med. Han är lite korpulent och när han för många år sedan provade en tajt längdåkningsdress skrattade försäljaren så att han knäckte två revben och sedan dess har tajts liksom uteslutits, liksom alla sporter som utövas i tajts. Men några av de andra måmiterna bor jag tillsammans med. Nu är det inte någon av dem som identifierar sig som måmit men jag vet vad jag vet och jag har ju sett hur de klätt sig i dag.

Gårdagen gick åt till att förbereda cyklarna och läsa väderprognoser. Vi jublade när yr.no drog ner lite på mängden regn som skulle komma och vi krävde skattepengarna tillbaka när SMHI inte gjorde det. Vi la oss tidigt och jublade när vi på morgonen, sådär vid 04:40, såg att YR.no verkade ha vunnit. Vid 04:50 var det någon som undersökte om man kunde återkalla deklarationen.

Det är inte mycket att säga om loppet. Det var halt och blött med många krascher. Jag kom med en rätt snabb klunga och orkade med den hela vägen egentligen. Att den kom fram till målet sex minuter före mig beror uteslutande på en brottningsmatch som jag hade med en Energy Bar från ZipVit tre mil före mål. När jag väl gett upp försöken att bryta mig igenom höljet hade jag tappat så mycket terräng till klungan att jag aldrig kom ikapp igen. Men formen är god, jag är stark uppför och fästmön kan glädja sig åt ännu en stilig dalahäst på en väl synlig plats i vårt lilla hem. Den kanska ska med till Amman till och med.

På väg norrut

Gårdagen var en full arbetsdag. Vi hittade ännu ett matställe i vårt grannskap som vi längde trodde var helt utan sådana. Det här låg ovanför kakaffären alla taxichaufförer känner till och hade elektroniska menyer på engelska. För någon vecka sedan sa jag till fästmön att det var klokt att äta lunch ute - det var ju så billigt - och så äta något lättare på kvällen. Efter att ha kört på den taktiken ett tag ser man nu spåren i plånboken. Jag får nog lov att satsa på att laga mat hemma i alla fall. Annars får vi klara oss på hummus och tabouleh med bröd och det ser inte någon av oss fram emot även om det nog klassar in som ganska näringsriktig mat.

I dag åker jag till Sverige för några arbetsdagar "där hemma". Genom Guds försyn har dessa dagar hamnat precis så att det också går att klämma in Siljan runt i helgen. Ja, jag hävdar bestämt att det är Guds försyn när fästmön frågar hur det kunde bli så lämpligt. Jag vet att det finns kollegor som påstår att det är jag som planerat det så och om det kan jag bara säga att med sådana kollegor behöver man inga ovänner. Visste ni förresten att i arabiska sammanhang så uttrycker man sig alltid "det är är min vän och kollega..." om sina kollegor. Det är självklart att alla kollegor också är vänner - skulle man säga något annat blir det lite jobbig stämning. Vad jag förstår använder man sällan begreppet "kollega" internt. Då säger man bara kära vän - och yes boss. Det är intressant att gå på arabiska.

Eftersom jag skulle vara borta i morgon flyttades arabiskan till tisdag den här veckan. På vägen dit fick vi en helt ny upplevelse. Vi hamnade i en taxi med Mahmoud. En 65-årig palestinier från Hebron som haft otur i hela sitt liv och som nu därför straffades genom att tvingas köra folk på Ammans gator trots att han var i pensionsåldern. Dessförinnan hade han bland annat sålt Volvobilar och -lastbilar i gulfen i 17 år. Men det är inte det som är unikt med Mahmoud. Det unika är att han tjänar sitt levebröd på långa affärsrelationer. Det är många taxichaufförer som försöker göra det men Mahmoud hade ett nytt sätt. I stället för att köra fort, gärna plocka upp nya kunder innan man lämnat av de gamla och stoppa ett visitkort med ett telefonnummer i kundens ficka väljer Mahmoud ett annat sätt. Under hela vägen till arabiskan klarade vi oss på första och andra växeln. Vi var aldrig över 35 kilometer i timmen och vi åkte den garanterat mest trafikerade sträckningen. Jag vet mycket om Mahmoud och han vet vad jag heter och vad fästmön tror om utvecklingen i Mellanöstern i stort och Jordanien i synnerhet. Det är ju trots allt hon som jobbar i regionen så jag var lite tyst när vi kom in på politiken. Jag har aldrig förut på allvar övervägt att växla åt en taxichaufför men i dag var det nära. Jag tror jag börjar bli hemmastadd i Amman.

Efter arabiskan åkte vi till Bonita Inn. En mycket trevlig restaurang som vi har en lång historia med. Vad för historia? Jag sa ju det - en lång. Där tog vi en öl. Eller två. Vi beställde också lite tilltugg. Jag beställde Chilli Chicken Tenders och fästmön beställde Chicken Wings in garlic and herbs. Jag sa att jag inte ville ha vingar för det är så mycket ben i dem och det tyckte fästmön att jag kunde sagt tidigare. Ingen av oss visste väl egentligen riktigt vad vi skulle få men när kyparen ställde en tallrik med ett berg av kyckling på rödkål och pommes frittes framför fästmön blev vi rätt nöjda. Fästmön blev nöjd i alla fall för det var inte alls så mycket ben i vingarna, det enda trista var väl att det inte stod något i menyn om att de skulle vara brödade och friterade och att det inte var så mycket vitlök i såsen. Ner slank dom hur som helst. Sen kom det en tallrik till mig också. Det var en liten skål med beniga kycklingvingar i vitlökssås. En riktig restaurangmeny borde ha bilder på maten. Fästmön såg lite skyldig ut där jag petade i mig de överblivna stripsen från "hennes" tallrik, men mest såg hon mätt ut tycker jag.

Nu har jag åkt norrut och vänt Amman och fästmön ryggen för några dagar. Det var nog för att det här var det sista hon såg av mig som jag såg en tår i ögat, eller så var det för att hon var så mätt.