På väg norrut

Gårdagen var en full arbetsdag. Vi hittade ännu ett matställe i vårt grannskap som vi längde trodde var helt utan sådana. Det här låg ovanför kakaffären alla taxichaufförer känner till och hade elektroniska menyer på engelska. För någon vecka sedan sa jag till fästmön att det var klokt att äta lunch ute - det var ju så billigt - och så äta något lättare på kvällen. Efter att ha kört på den taktiken ett tag ser man nu spåren i plånboken. Jag får nog lov att satsa på att laga mat hemma i alla fall. Annars får vi klara oss på hummus och tabouleh med bröd och det ser inte någon av oss fram emot även om det nog klassar in som ganska näringsriktig mat.

I dag åker jag till Sverige för några arbetsdagar "där hemma". Genom Guds försyn har dessa dagar hamnat precis så att det också går att klämma in Siljan runt i helgen. Ja, jag hävdar bestämt att det är Guds försyn när fästmön frågar hur det kunde bli så lämpligt. Jag vet att det finns kollegor som påstår att det är jag som planerat det så och om det kan jag bara säga att med sådana kollegor behöver man inga ovänner. Visste ni förresten att i arabiska sammanhang så uttrycker man sig alltid "det är är min vän och kollega..." om sina kollegor. Det är självklart att alla kollegor också är vänner - skulle man säga något annat blir det lite jobbig stämning. Vad jag förstår använder man sällan begreppet "kollega" internt. Då säger man bara kära vän - och yes boss. Det är intressant att gå på arabiska.

Eftersom jag skulle vara borta i morgon flyttades arabiskan till tisdag den här veckan. På vägen dit fick vi en helt ny upplevelse. Vi hamnade i en taxi med Mahmoud. En 65-årig palestinier från Hebron som haft otur i hela sitt liv och som nu därför straffades genom att tvingas köra folk på Ammans gator trots att han var i pensionsåldern. Dessförinnan hade han bland annat sålt Volvobilar och -lastbilar i gulfen i 17 år. Men det är inte det som är unikt med Mahmoud. Det unika är att han tjänar sitt levebröd på långa affärsrelationer. Det är många taxichaufförer som försöker göra det men Mahmoud hade ett nytt sätt. I stället för att köra fort, gärna plocka upp nya kunder innan man lämnat av de gamla och stoppa ett visitkort med ett telefonnummer i kundens ficka väljer Mahmoud ett annat sätt. Under hela vägen till arabiskan klarade vi oss på första och andra växeln. Vi var aldrig över 35 kilometer i timmen och vi åkte den garanterat mest trafikerade sträckningen. Jag vet mycket om Mahmoud och han vet vad jag heter och vad fästmön tror om utvecklingen i Mellanöstern i stort och Jordanien i synnerhet. Det är ju trots allt hon som jobbar i regionen så jag var lite tyst när vi kom in på politiken. Jag har aldrig förut på allvar övervägt att växla åt en taxichaufför men i dag var det nära. Jag tror jag börjar bli hemmastadd i Amman.

Efter arabiskan åkte vi till Bonita Inn. En mycket trevlig restaurang som vi har en lång historia med. Vad för historia? Jag sa ju det - en lång. Där tog vi en öl. Eller två. Vi beställde också lite tilltugg. Jag beställde Chilli Chicken Tenders och fästmön beställde Chicken Wings in garlic and herbs. Jag sa att jag inte ville ha vingar för det är så mycket ben i dem och det tyckte fästmön att jag kunde sagt tidigare. Ingen av oss visste väl egentligen riktigt vad vi skulle få men när kyparen ställde en tallrik med ett berg av kyckling på rödkål och pommes frittes framför fästmön blev vi rätt nöjda. Fästmön blev nöjd i alla fall för det var inte alls så mycket ben i vingarna, det enda trista var väl att det inte stod något i menyn om att de skulle vara brödade och friterade och att det inte var så mycket vitlök i såsen. Ner slank dom hur som helst. Sen kom det en tallrik till mig också. Det var en liten skål med beniga kycklingvingar i vitlökssås. En riktig restaurangmeny borde ha bilder på maten. Fästmön såg lite skyldig ut där jag petade i mig de överblivna stripsen från "hennes" tallrik, men mest såg hon mätt ut tycker jag.

Nu har jag åkt norrut och vänt Amman och fästmön ryggen för några dagar. Det var nog för att det här var det sista hon såg av mig som jag såg en tår i ögat, eller så var det för att hon var så mätt.