Våren är kommen, Valborg är här

Jag är en viss sorts måmit. Måmiter finns huvudsakligen i två olika huvudgrupper med några olika underavdelningar. Huvudgrupperna skiljer sig åt med sådant som storlek på hjul, storlek på pedaler, form på styren och typ av underlag. Den ena typen av måmiter åker på landsväg, den andra typen åker i skogen. Vi kan kalla huvudgrupperna "roadies" och "woodies". Jag är en roadie. Vi rakar våra ben. I och för sig dras jag med en sjukdom kallad fläckvis håravfall som i mitt fall drabbat i stort sett hela kroppen så tekniskt sett behöver jag inte raka benen. Men om jag inte var sjuk på detta sätt hade jag rakat benen. Varför kan jag gå in på någon annan gång.

Fenomenet att roadies rakar benen är känt i Israel. I en av cykelaffärerna i Tel Aviv avfärdades jag som möjlig kund av affärsinnehavaren som bara behövde slå en snabb blick under min knän för att dra slutsatsen att ingen 29-tummare någonsin suttit mellan mina ben. Innan någon i läsekretsen drar vildsinta slutsatser av detta vill jag bara säga att 29 är storleken på de största hjulen som sitter på mountainbikes och inget annat. Jag har aldrig ägt någon mountainbike och knappt suttit på en.

Tills i dag. I dag har jag hyrt en cykel, en mountainbike. Jag har inte lyckats hitta någon uthyrare av landsvägscyklar och i brist på bröd får man äta limpa. På denna cykel har jag utforskat Jerusalem en bit bortanför muren. Det var roligt. Jag har också anmält mig till ett motionslopp i morgon. Det är någon form av välgörenhetstillställning som kommer att ta mig 20 kilometer i västra Jerusalem i sällskap med något tusental andra cyklister - flera av dem måmiter. Jag ser mycket fram emot det. Starten är klockan 07 på morgonen. Det ser jag inte fram emot.

Som en del av laddningen för detta stordåd har vi i dag firat sistapril tillsammans med delar av den skandinaviska kontingenten. Vi fick rökt och gravad lax, senapssill och tomatsill, västerbottenpaj och sallad. Till det drack vi öl, vin, vatten och hemkryddad snaps. Snapsen blev faktiskt riktigt bra och högljutt uppskattad. Vi funderar nu på att skapa den perfekta kombinationen av vodka och "lemon with mint". Det kan vara något att se fram emot. Kom gärna hit och provsmaka.

Nu ska jag snart gå och lägga mig för att orka upp i morgon. Kolhydratladdningen under kvällen toppas med en flaska öl av den lokala sorten Taybeh. I morgon är det fredag och efter cyklingen kan man börja fundera på var man ska inta fredagspilsnern. Men det blir nog någon råd med det också.

Vi funderar lite på vad städerskan tänker om oss. Vi köpte en hela Absolut vodka att göra snaps på. Den flaskan slängde vi i går tillsammans med två ölburkar, fyra skalade citroner och fem kvistar mynta. I dag har vi slängt två vinflaskor (som vi skulle transporterat snapsen i men i stället tog små petflaskor), två ölflaskor (Taybeh),  några vanliga vattenflaskor och fem öppnade portionsförpackningar strösocker. Troligen får vi aldrig veta det och lika bra är det.

Dagens bild kommer från det provisoriska cykelmuseum som jag hittade i närheten av starten för morgondagens lopp. Några snabba cyklar från 80- och 90-talen. Cyklar för dåtidens roadies. 

Jag behöver en cykel

Jag är en måmit. Hela bloggen handlar om det. Sedan jag åkte till Amman har jag cyklat fyra dagar. Av de 16 jag varit här. Det är för lite. Det är på tok för lite. Om två veckor ska jag tävla och om en dryg månad ska jag åka runt Siljan i god fart. Jag har snudd på ångest.

En av anledningarna till att jag cyklar så lite är att jag inte tog med mig cykeln över bron. Som jag sagt i ett tidigare inlägg hade det kunnat vara motiverat att göra det. Det hade varit svårt att få in den i taxin och jag hade inte en aning om var man kan cykla i Israel men nu känns det som att detta var dåliga undanflykter. Jag har fått mig förevisat var de bästa cykelvägarna i Israel finns, jag har sett ett flertal cyklister varav flera måmiter och benen spritter av cykellusta. Fästmön tycker att jag inte ska klaga eftersom jag ändå fick cykla i Tel Aviv men jag vet inte jag. De där stadscyklarna man hyr en halvtimme i taget och som väger 25 kilo, har tre växlar och en välstoppad sadel gör det inte för mig.

Jag börjar dock få en väldig koll på annat. Jag vet var cykelaffärerna i Tel Aviv ligger. Jag har fått tips om att man kan hyra en cykel i närheten av några av de bra vägarna. Jag har insett att begagnade cyklar är rätt billiga i det här landet och går att få tag på i affärer. I dag har jag också hittat till en cykelaffär i Jerusalem. Den hade inte några landsvägscyklar inne och inga cyklar för uthyrning men tipsade om en annan affär som kanske hade. En av mekanikerna där hade för övrigt en bättre begagnad landsvägscykel han ville sälja. Vad jag förstår precis en likadan som jag har hemma och till ett jämförelsevis bra pris. Det ingår inte i min budget att köpa en ny cykel men jisses vad det vattnades i munnen. Jag vet vad han heter och vad han har för nummer.

I morgon tror jag att jag hyr en el-cykel och åker runt till de cykelaffärer i Jerusalem som jag fått nys på. Jag har de senaste dagarna gått säkert 15 kilometer till och från cykelaffärer och mina knän har inte gått så mycket på länge och de börjar kännas lite slitna. Jag har lovat mig själv att jag inte ska köpa någon cykel men f-n vet vad som händer om jag inte hittar någon som kan hyra ut en jonne att köra lite på. Vi ska vara här en vecka till och då är det bara en vecka kvar till vårens säsongens första tävling.

Jag har också fått lite känsla för ett experiment. Jag inser att det borde gå att cykla från Amman till Jerusalem eller tvärtom eller fram och tillbaka. Avståndet är inte avskräckande utan bara runt 20 mil tur och retur. Det är i och för sig 2 600 höjdmeter att göra i så fall men det är inte heller mycket mer än en ordentlig dag på Mallorca. Det som kan vara problem är själva gränspassagen men jag tror att det skulle fungera att komma ner med sitt pass och bli igenomsläppt i båda ändarna. På måndag ska jag skaffa ett multipel entry-visa till Jordanien och sen borde allt vara på plats. Bortsett från det där med cykeln då. Man kanske skulle slå en signal till Gal i alla fall.

I morgon är det sista april. Det firandet som brukar hållas här på STI är inställt. En liten del av den skandinaviska kontingenten har beslutat sig för att fira själva. Det verkar som att sistapril är en väldigt svensk tradition och våra norska och danska bekanta vet inte riktigt vad det innebär så vi måste lära dem. För det krävs snaps. Det är svårt att hitta snaps i Jerusalem. Det närmaste man kommer är vodka. Vi har köpt vodka, citroner, mynta och ingefära. Vi har med dessa ingredienser kryddat upp en ingefärasnaps och en myntasnaps. I morgon får vi veta hur det smakar. Då får vi sjunga snapsvisor också. Till exempel den här:

Man cyklar för lite 
Man röker för mycket 
och man är fasen så liberal  
när det det gäller maten och spriten 
Jag borde slutat för länge sen  
men denna sup är för liten  
Vad tjänar att hyckla

tids nog får man cykla

Om språk och kulturer

Jag har varit borta ett tag. Förmodligen är det inte så många som har märkt det men nu är jag tillbaka. Förmodligen märker inte så många det heller. Men nu sitter jag i Selma Lagerlöfs gamla rum på Imperial Hotell innanför Jaffaporten i Jerusalems Gamla stad och då måste man ju skriva lite känner jag.

Vi hade det skönt i Tel Aviv. Det blev lite solande, lite shoppande, en del promenerande - varav någon del av promenaden gjordes på hyrd stadscykel. Det blev också några kortare och några längre intressanta möten med människor.

Bland annat träffade vi Michael. Han har varit i Sverige i några perioder och kände igen språket där vi kom cyklande så han ropade efter oss om vi var från Sverige. Vi fick lov att stanna. Fästmön är ett social fenomen och samtalet blev nästan en halvtimme långt. Michael berättade en och annan statshemlighet för oss om hur Israel blev förvarnade av Kung Hussein innan Yom Kippur-kriget och hur allt hade blivit annorlunda om inte kungen också dragit in syrierna. Kriget var ju bara ett sätt att ge araberna chansen till lite bättre självförtroende. I stort sett alla i Mellanöstern klarade sig tack vare Israel - utom Hamas och ISIS då som ju var de som fick på tafsen. En anledning till att Michael hade så mycket att prata om var nog att fästmön ju var kollega. När han frågade vad vi gjorde sa hon nämligen att hon arbetade i Amman. Michael hörde att hon sa AMAN (uttalas Amman) vilket är en del av den militära säkerhetsapparaten i Israel. Innan misstaget retts ut hade de i alla fall alltså avhandlat en del väsentligheter utan att - som Michael uttryckte det - "prata politik". Sådant händer på beachen i Tel Aviv. Michael har en lägenhet i Tel Avivs nya hamn och om någon är intresserad har jag numret.

Vi träffade några bekanta också och åt middag i Jaffa på en fiskrestaurang. Där berättades diverse kärlekshistorier, cykelhistorier och skrönor. En var om den engelskpråkiga kollegan som arbetade i en organisation som var inhyst nästgårds till ett nunnekonvent. Nunnorna var inte lika engelskspråkiga och kollegan översatte en del post som kom till konventet. En gång kom en nunna med ett brev man fått från någon myndighet. Kollegan läste brevet och talade om att det beskrev var i närheten det fanns inrättningar för den rituella tvagning som ortodoxt renläriga kvinnor ska göra efter att haft sex. Nunnan hade inte riktigt vetat vad hon skulle göra med den informationen.

I dag har vi kommit till Jerusalem och förberett sistaaprilfirandet som kommer att ske med några skandinaver i stan. Förberedelserna har gått till så att vi har inköpt inlagd sill och kryddat snaps själva. När vi skulle köpa sillen ville fästmön försäkra sig om att fisken skulle klara sig i en ryggsäck i över 20 graders värme i sex timmar utan att bli dålig. Fästmön har bestämt sig för att lära mig hur man frågar - hon tycker att jag är lite dålig på det - och gick demonstrativt fram till närmaste butiksanställd. En ung man som inte kunde ett ord engelska. Fästmön, som var på sitt mest pedagogiska humör, försökte då visa att man kan fråga även om man kan mycket lite av den andres språk. Om man till exempel kan säga "hur går" på hebreiska gör man det, pekar på burkens lock där det står "cold" på engelska och sedan på sin ryggsäck. Jag böjde mig till slut för pedagogiken, tog burken och gick till en engelskspråkig kassörska och redde ut saken till allas belåtenhet. Fästmön hade visat att man visst kan, jag hade visat att jag visst kan och kassörskan hade sagt att man visst kan.

Insikter och utsikter

Vi har ledigt i två dagar och har åkt till havet. Det kan man lätt göra från Jerusalem men inte lika enkelt från Amman. Så vi passade på att åka till Tel Aviv.

När vi ändå var där passade fästmön på att jobba lite så vi inledde med ett besök hos en liten organisation som tagit kontakt med Svenska kyrkan. Organisationen verkar göra ett bra jobb men kan göra av med mer pengar. Det mesta man har att jobba med är bidrag från Europa. Med tanke på vad man gör är det begripligt att man inte prioriteras för statligt stöd men jag tänkte att medlemmarna väl kunde bidra med den grundläggande finansieringen. Då fick jag veta att den lagstiftning som tillämpas för denna typ av föreningar kräver att 1/5 av medlemmarna är närvarande på årsmötet. Så man har bara 50 medlemmar för att klara av att uppfylla detta krav. Denna typ av lagstiftning bidrar förstås till ett mångskiftande föreningsliv men hade vi haft en sådan reglering på 1800-talet hemma hade folkrörelsesverige aldrig uppstått och kanske hade tvåkammarriksdagen bestått till i dag. Det är nyttigt att inse att i och för sig rimliga demokratiska minimikrav också kan bli till ett hinder mot en demokratisk utveckling.

Men vi har alltså ledigt i Tel Aviv. Här finns många cyklister. Eller cyklister och cyklister men i alla fall folk med cykel. Här har elmotor på cykel slagit stort. Upplägget är ett annat än jag sett i Sverige. Cykeln liknar en vikbar minicykel om ni minns. Elmotorn är den huvudsakliga framdrivaren, pedalerna används bara i nödfall. Märkligt.

Jag lider svårt av cykelabstinens. Vi tog inte med cykeln från Amman och jag hade gett upp om att hitta en hyrcykel i Tel Aviv så utrustningen blev kvar i Jerusalem. Det har visat sig vara en felbedömning men det blir bara stress att försöka rätta saker när man är efterklok. Jag får ta mig till Tel Avivs cykelhandlarstråk (jag har fått ett tips) och ägna mig åt vällustig fönstershopping i stället. Lysande utsikter.

To go with the flow or not to go with the flow

I dag har vi besökt Betlehem, eller i alla fall en skola i Betlehemsområdet. Det var någon form av Beit Sahourskolans dag med diverse övningar och tävlingar. Bland annat var det en tävling i engelska där elever i skolan - eller någon av syskonskolorna - fick framföra tankar på engelska på teman som "Ämnet jag tycker sämst om och hur det kan göras roligare (Matte)" eller "Vad jag skulle önska om jag fick tre önskningar (Fred i världen)". En femhövdad jury bestående av européer bedömde framförandet. Tävlingen inleddes av en kär som sjöng When the Saints. Vi stannade inte kvar för att se resultatet.

Sen besökte vi en nypensionerad bekant och fick höra lite om det ljuva livet - och titta på hans trädgård där han bland annat visade på tankarna med 6 kubik vatten för att klara vattenransonering.

På eftermiddagen blev det möte med kyrkorelaterad biståndsverksamhet. Gaza kom i fokus och som en stor utmaning för biståndsarbetare där nämndes att över huvud taget orka gå upp på morgonen och tro att det fanns något att hoppas på.

Nu på kvällen har jag bestämt möte med en bekant. Fästmön representerar och jag tackade nej till gratismiddag för jag hade ju planer. Bekanten meddelade nyss att hon blivit försenad men då hade fästmön redan gått till sin middag och stängt av telefonen. Jag får väl fördriva tiden så gott det går. Jag kan i alla fall hoppas både på kvällen och på morgondagen.

Alla dessa dagar att minnas

I Sverige högtidlighåller vi Kanelbullens dag och Fettisdagen. Kanske inte med tal och fyrverkerier men med visst eftertryck. Just nu ägnar jag mig åt sedvanlig AW även om jag inte jobbar så mycket och inte kan småsnacka med kompisarna på Hörnan.

Här i Jerusalem har vi tidigare i veckan upplevt Memorial Day och Independence Day. I dag är dagen att minnas folkmordet på armenierna som inleddes för 100 år sedan samt att på lämpligt sätt förrätta fredagsbön.

Utanför armeniska kyrkan i Jerusalems gamla stad var det folksamling i dag så jag stannade till. Snart strömmade en massa gudstjänstbesökare ut från kyrkan efter en skara skönsjungande präster. De gick in i gården tvärs över, bad en bön och fortsatte in i en samlingssal där man höll tal på språk jag absolut inte förstod. Väggarna var tapetserade med bilder som såg ut som blandningar av reportage från lynchningar från diverse pöblar och från andra världskrigets koncentrationsläger. Än tvekar många inför att kalla det ett folkmord. Det finns dagar att minnas och händelser som inte får glömmas.

Kanske en överloppsgärning

Jag är i Jerusalem. Nära Medelhavet. Det är slutet av april. Alltså borde det vara soligt och varmt. Men i själva verket är det 12 grader och regnigt. Jag är inte klädd för det och känner mig lite lurad.

När jag åkte till Amman ville jag  ge mig själv en markör för att känna att det hände nåt nytt. Jag tyckte att det kunde vara lite känsla i att lämna slitna vinterkläder kvar i den kalla Norden.

Du var sliten i tyget och fodret var trasigt

och fickan var lagad, men det var nog knasigt
att lämna dig kvar i en tunna med lock
du saknas i dag min värmande rock.

 

Inget är nytt och allt förändras

I dag har jag strosat runt i Jerusalem, framför allt gamla stan. På ett plan känns det som att allt förblir det samma på det här stället - bara lite sämre. Men efter att ha varit borta härifrån i fyra år ser man ändå små skillnader här och var.

Det här kommit upp vägvisande skyltar här och där. Det känns som att matbutiker - särskilt slaktare - blivit fräschare och mitt gamla vattenhål Versavee innanför Jaffa gate har byggts om helt och hållet. De har dessutom nytt lösenord till sitt Wi-Fi. I dag är det Independence Day i Israel och gott om militärflyg i luften men jag har inte sett en enda beväpnad militär där jag gått.

Men vädret är dåligt och affärerna verkar gå trögt. Den stämning man möter är snarast letargisk. Det skulle vara roligt att möta ett sprudlande Jerusalem en gång.

Badrum är också ett territorium

Här nere i Mellanöstern handlar ju mycket i storpolitiken om territorium. Enskilda och grupper av människor får inskränkta levnadsvillkor för att andra enskilda eller grupper ianspråktar områden som inte rätteligen är deras att ianspråkta. Många gånger har vi sett hur detta lett till våldsamma sammandrabbningar. Så man blir lite känslig för när någon breder ut sig här nere.

Badrum är också territorium. I lägenheten där vi bor i Amman har vi två stycken, men vi försöker dela på ett, jag och fästmön. I Uppsala hade vi också bara ett badrum som vi delade rättvist på, av de sju små hyllor som fanns att ställa saker på fick jag hållas på en.

Just nu är vi i Jerusalem, den heliga och delade staden. Här bor vi på Svenska Teologiska Institutet där vi fått rum nummer åtta som har ett eget badrum. När jag kom in där i går kväll hade fästmön varit där före mig. Det märktes. Varje enkelt upptänklig avställningsyta var ianspråktagen. Det var schampo och balsam i fönstret. Hårborste och bodylotion vid handfatet och fön och bomullsrondeller ovanför toalettstolen. En jättelik necessär hängde på ytan där man kan ha handdukar.

I vanliga fall är jag inte känslig, men nu är vi i Mellanöstern där känslighet i den här typen av fall är nödvändig. Jag var också för en gångs skull välförsedd med motmedel som jag omedelbart drog nytta av. Jag ställde därför fram solskyddsmedel, fotvårdssalvor, rakapparat, deodorant och tandkräm på strategiskt valda ytor på det att detta badrum minsann också skulle vara mitt. Ett enda badrum, gemensamt och inte delat. En som jag tyckte tyst men tydlig markering.

Vad fästmön gjorde? Hon hängde en hårklämma på handdukshängaren till höger om spegeln.....

Tre länder på tio mil

I dag har vi åkt från Amman till Jerusalem inför några av fästmöns möten. Det är bara runt 10 mil mellan dessa städer och i rätt väderlek kan man nattetid se från den ena till den andra. Ändå tar denna resa runt fyra timmar och innebär att man beträder tre länders territorium: Jordanien,  Palestina och Israel. Det gick bra i dag och i kväll har vi varit på Lutherska Världsförbundets tjänstebostad Stone House för en trevlig middag med andra besökande och några mer bofasta "internationals".

Vi bor på Svenska Teologiska Institutet där det är full vår. I dag är det dock typiskt marsväder.

Uppgiften löst

Fästmön är lite trött på att dirigera taxichaufförer som inte hittar till bostaden när vi ska åka nånstans.  Hennes telefonnummer är registrerat på det landmärke  som är närmast och därifrån måste de ledas i telefon. När vi nu skulle iväg hade hon listat ut en lösning. Jag fick uppgiften att fixa taxin. Hon såg nöjd ut när hon hade kläckt den idén.

Jag är lite slö. När jag såg ett inlägg i  FB-gruppen Expats in Amman om en bra chaufför ringde jag honom. Han lovade komma och jag skickade adressen i den här mycket vanliga appen Whatsapp. Tio i sju i morse ringde Feisal och fick de sista anvisningarna för att komma till porten. Han var alltså fem minuter tidig - i Amman!!

När jag kom ner fick jag veta lite mer om Feisal. Han är till exempel inte alls taxichaufför utan driver en limousineservice med fyra bilar. Men han är också billigare än taxi, kommer i tid och talar flytande rumänska - utöver engelska. Lite nöjd är jag.

Trafik och trafikplanering

Trafiken här nere är lite speciell. Det kommer att ta ett tag innan jag vänjer mig. Några iakttagelser har jag redan gjort.

Det värsta som finns för en bilförare här nere är att stå still, det är därför inte ovanligt med omkörningar med både tre och fyra bilar i bredd när man närmar sig ett rött trafikljus eller en köbildning och bilarna framför har börjat sakta in.

Det farligaste som finns i trafiken verkar vara vänstersvängar. Därför har man byggt speciella U-turns lite här och var. Man hinner bli lite orolig när man åker förbi vägen man ska in på och bilen fortsätter en kilometer innan man förstår att det är för att komma till U-svängen och sedan åka tillbaka dit man nyss var men då på "rätt" sida.

I Sverige jobbar vi gärna med ögonkontakt med föraren. Antagandet då är att den förare du har ögonkontakt med kommer att anpassa sin körning till dig. Här är det inte så. Om man ska gå över vägen går man ut och stirrar stint på en bil och dess förare. Detta stirrande tolkas som "Aha, han kommer att gå över vägen bakom mig" - alltså gasar den du stirrar på lite extra och den i bilen bakom ökar avståndet lite. I det här läget är det som du förstår inte lämpligt att byta objekt för dina ömma blickar och börja titta på föraren i bilen bakom. Ha din blick stadigt fäst på den bil som du kommer att gå bakom och hoppas på det bästa.

Även här tror man på rondeller. I går fick vi en ny i kvarteret. I korsningen bredvid ser vi fortfarande resterna av den rondell som försvann när snön i februari skottades bort.

Frampå kvällen blev det också lite gymmande.

Jag klämde in lite cykling mitt på dagen. 30 grader varmt.

En arbetsdag

I dag är andra dagen i arbetsveckan i Amman. Det är ju fredag-lördag som är helg här. Eftersom måndagen är första arbetsdagen i veckan där hemma kommer måndagar troligen att bli en av de mer upptagna dagarna arbetsmässigt. I förmiddgs hade jag mitt första sammanträde sedan jag kom hit. Vi körde i Skype och det gick rätt bra. Jag har hyrt in mig på ett kontorshotell för att få stabilt internet och det verkar fungera bra. Nästa gång hoppas jag vi kör videokonferens fullt ut.

Första gymbesöket

I dag var det dags för första gymbesöket. Här tränar man inte helt anonymt minsann.

Mamil eller Måmit

Det finns de som tycker att jag borde förklara det här med Måmit. Då får jag väl göra det. Det har i det engelska språket uppkommit ett uttryck som lyder "Middle-Aged Men In Lycra" vilket på svenska närmast väl betyder "MedelÅlders Män I Tajts". En sådan är jag. Vi har en karaktäristisk solbränna, snygga rumpor och klär i mycket tajta kläder. Tycker i alla fall vi själva.

First short movie.

This Thursday I went out with some young, strong Jordanians to explore the countryside from our bikes. It also became my first trial with my action-cam. Those of you that bike also in Uppland see some difference - such as cars on the wrong side of the street and sheeps here and there.

Cruising Amman April 17

Klubblivet börjar

En del av att vara utlandsboende i Mellanöstern är för många att vara en del av någon av de klubbar som finns för internationella medborgare. I dag har vi tagit några steg på den vägen. Dels har vi blivit medlemmar i ett gym i närheten. Den trevlige försäljaren Hassan kallar mig inget annat än "Boss" och vi har blivit varmt välkomnade också av ställets föreståndare. I morgon blir det träning med PT för första gången.

Sedan besökte vi både the Orthodox Club och the British Club. Britternas klubb var mycket trevlig. Där får vi försöka bli medlemmar men det förutsätter att vi först lär känna några av dem som arbetar på brittiska ambassaden. Det är också en utmaning.

Cykelmässigt har jag i dag gjort ca. 4 mil lagtempo. Vilket betyder att man kör ganska snabbt i en liten grupp. Amman är backigare än Uppsala och jag orkade inte hänga med gänget hela vägen. Vi återsamlingen blev jag klappad på magen och uppmanad att ta bort lite av den där. Något fästmön uppskattade mycket när jag berättade det.

Annorlunda After-Bike.

Här verkar dom inte fika efter cykelturer. Då gav jag fötterna en omgång inför den långa sandalsäsongen.

Första försök

I dag provade jag att laga arabisk mat. Det finns matlagningskurser i Amman,  men det smakade OK - säger fästmön. Hon är snäll hon.

Vi blev mätta men lite törstiga. Torsdag i Amman är som fredag i Uppsala. Åkte till nytt ställe i kväll och hamnade i ett kvarter fullt av juvelerare,  tur att hon hellre ville ha en öl.

Ett annat liv

Jag är ingen äventyrare. Inte heller någon drömmare. Min fästmö säger att jag somnar strax innan huvudet når kudden och sedan sover jag drömlöst tills jag blir väckt, oftast alldeles för tidigt. Min fästmö är inte heller någon drömmare men var lite trött på sitt jobb så hon sökte ett nytt. Jag var från början precis så stöttande i detta som en fästman bör vara och tittade på CV:n, coachade inför intervjun och hurrade i största allmänhet. För ungefär ett år sedan fick hon så besked om att hon skulle få jobba i Amman, Jordanien, i två år. Då föreslog hon att jag skulle följa med. Jag tvekade en hel del och undrade om detta verkligen var nödvändigt och varför då i så fall. Jag hade ju ett spännande jobb och är som sagt ingen äventyrare. Då påminde hon mig om att vi är förlovade.

Nu befinner jag mig i Amman. Jag ska bara jobba på deltid och då på distans. Våra barn är vuxna så några sådana har vi inte med. Här nere får jag göra vad jag vill så länge maten står på bordet i tid, kläderna är tvättade och lägenheten är städad. Jag är också lovad att få följa med när det blir representation men eftersom fästmön varken är del av näringslivet eller diplomatkåren tror jag inte det blir så mycket med det.

Jag har dåliga knän men gillar att träna. För att kombinera detta har jag börjat cykla. För en välavlönad medelålders man är cykel en perfekt sport. Man sitter ner precis hela tiden och får köpa exakt hur mycket grejor som helst. För att klara mitt liv här nere har jag tagit med en ny cykel (jag hade ju ingen lämplig sort sedan tidigare), en ny actionkamera (någon sådan hade jag inte alls) och en gammal GPS (som alltså snart måste bytas ut). Jag har också införskaffat en telefon med kamerafunktion och ett lokalt abonnemang med 5 GB surf och 5000 lokala samtalsminuter. Av allt detta är det bara samtalsminuterna jag är osäker på vad jag ska göra med.

Den här bloggen tänkte jag skulle bli en möjlighet att få berätta hur jag har det och försöka redovisa om livet utvecklas på något sätt.