Ett annat liv

Jag är ingen äventyrare. Inte heller någon drömmare. Min fästmö säger att jag somnar strax innan huvudet når kudden och sedan sover jag drömlöst tills jag blir väckt, oftast alldeles för tidigt. Min fästmö är inte heller någon drömmare men var lite trött på sitt jobb så hon sökte ett nytt. Jag var från början precis så stöttande i detta som en fästman bör vara och tittade på CV:n, coachade inför intervjun och hurrade i största allmänhet. För ungefär ett år sedan fick hon så besked om att hon skulle få jobba i Amman, Jordanien, i två år. Då föreslog hon att jag skulle följa med. Jag tvekade en hel del och undrade om detta verkligen var nödvändigt och varför då i så fall. Jag hade ju ett spännande jobb och är som sagt ingen äventyrare. Då påminde hon mig om att vi är förlovade.

Nu befinner jag mig i Amman. Jag ska bara jobba på deltid och då på distans. Våra barn är vuxna så några sådana har vi inte med. Här nere får jag göra vad jag vill så länge maten står på bordet i tid, kläderna är tvättade och lägenheten är städad. Jag är också lovad att få följa med när det blir representation men eftersom fästmön varken är del av näringslivet eller diplomatkåren tror jag inte det blir så mycket med det.

Jag har dåliga knän men gillar att träna. För att kombinera detta har jag börjat cykla. För en välavlönad medelålders man är cykel en perfekt sport. Man sitter ner precis hela tiden och får köpa exakt hur mycket grejor som helst. För att klara mitt liv här nere har jag tagit med en ny cykel (jag hade ju ingen lämplig sort sedan tidigare), en ny actionkamera (någon sådan hade jag inte alls) och en gammal GPS (som alltså snart måste bytas ut). Jag har också införskaffat en telefon med kamerafunktion och ett lokalt abonnemang med 5 GB surf och 5000 lokala samtalsminuter. Av allt detta är det bara samtalsminuterna jag är osäker på vad jag ska göra med.

Den här bloggen tänkte jag skulle bli en möjlighet att få berätta hur jag har det och försöka redovisa om livet utvecklas på något sätt.