Race report Dead to Red 2015

I will try to write this report in English since there might be more than one reader who is interested in this but cannot read Swedish.

The Dead to Red (D2R) cycling race is the peak in my 2015 cycling season. The race was performed this Friday November 13. The race starts at the south end of the Dead Sea in Jordan and ends in Aqaba at the Red Sea. It is 200 km long. I was to do it on a new Merida 700 CX bike which is a good bike, more comfortable than the bikes I usually race with but 2 kg heavier and not as aero.

D2R is not a big race. There was about 150 riders on the starting line all together. But since it originally started out as a relay running race they do it both as a traditional cycling race and as a relay for three or five riders team. This also makes it easier for cyclists who hesitate to go 200 km to participate. The team can choose how many cyclists they want to use at the same time and how many that can rest in the support car as long as someone in the team is cycling. This proved to be important tactical terms.

They also categorize between road bikes and all other kind of bikes and they split between elite and amateur road bikers. All this meant that in the starting list the 150 contestants where divided in eight categories. My category (road bikes solo) had 18 names in it.

The start at 6 am is about one and a half hours driving away from Amman. We had to be on site at 4 am so the organizers could give us starting package, check bikes and other things so we left Amman at 2.45 am. This is really, really early but the organizers had done what they could to make us feel good about beeing up in the middle of the night.

We were not the first to arrive there but far from last. Everything went smooth and I could chat a little with my training buddies. Two of them I train with were registered in Elite category, two in Solo and there where two teams of three among us. I also could talk a little with some other riders that I have met during the months I have been here. A new friend was Per Erik from Norwegian Cycle Federation who had decided to visit friends i Amman and do a little cycling. Below you see him to the right, some of the triathletes, me and Ala'a who did this race as part of a team (of two).

At 6 am sharp the starting field was released. Even if my friends from the Jordan Triathlon team aimed at working together and put a man in the top of the race we didn't really have a plan and I had one real goal for the day. It was to come in under six hours and I thought that if I could do that it would mean a decent placement since no one did that time in 2014.

The first ten km or so was clearly warming up for us all. Then we tried to get some kind of chain-gang going but it stopped time and time again. It seemed that the cyclists from Jordan Cycling Federation team where under the instruction to stay top five but never do any serious pulling. This meant that every time one of them got into the top the peloton slowed down. After a while I realized that if we where going to go on like this I would miss my goal and probably do the worst race for this year speed-wise and maybe regarding results. I knew that I would not be any real threat in the races total since my bike gave me too much handicap with its weight and 46/36 chainrings on a course that is mainly downhill the last 100 km and also we would have tailwind this year. I decided I had to prioritize that my speed remained over 29 km/h in average for the first 100 km which is mainly uphill. According to Bike calculator this would meen an average effect of 225 watts which I knew I can normally do. This meant that I repeatedly ended up pulling the peloton under the first two hours. In the picture below I pull the future winners of solo category (non elite) and team of three category and also we see glimpses of the riders that fought about winning the elite category.

But it also meant some stress among the more competitive teams and cyclists. After about 60 km the Jordan Cyclist federation team decided that they wanted better control and put a pair of fresh legs from their team on the road and made an attempt that I decided not to try to go along with. I was rather content with my speed and knew I would never make any real top results. So somewhere from km 65 it was me, my head, my legs and my bike.

Another feature with D2R is that there are no organized stops with supplies. All riders and teams are allowed two support cars instead. So now and then you can refill your bottles and pockets as you go and this was a nice feature for me. My belowed Ulrika together with Muna and after a while coach Ammar did a good work in the car. I don't think I have ever done such a so long distance with no stops at all.

After 100 km the course reached its top and I was satisfied with an average of 30,6 km/h. Now it would suffice if I could hold a little more than 36 going down to Aqaba. After yet half an hour or so I got company from the very strong team Cullen the Herd which meant I could step it up a little more and when team Triatlon & Haddadin also showed up it meant that I could close the gap to Kevin Black who had been a few kilometres before me since I lost the peloton. I now had the information that third place stood between Kevin and me and I did my best to loose him but Kevin was very strong downhill and on the flats and repeatedly catched me when I tried. We had more or less company the last two hours. With about 30 km left I even saw that it would be possible to catch the peloton but I hesitated to got faster with tendencies of cramps in my calves but actually both teams Cullen and Triatlon actually managed this in the end so it may have been a mistake.


I and Kevin had to struggle with the winds without company the last 6 km. In strong headwind and uphill I thought I got away from him but he catched me again with less than 1 km to go and after a lousy right turn before the sprint I had to surrender to the stubborn and strong canadian.


In the end I managed to get in with a time of 5:52 (my Garmin says 5:49) and I am very satisfied with my consistency during the race. Next time maybe I will take my head and patience with me and try to do something more competition-like, or I will try to form a team that can do the course really fast, under 5 hours is probably possible with the right riders and the right wind. I surely hope to be back to this race. And my support also seem to be happy about it.

After the race there was dinner at Mövenpick hotel in Aqaba, very nice evening and it has been a very good end of my season. Now it is time to start preparing for next season.

13 mil härifrån - en annan värld

Jag har varit Jerusalem många gånger. I Betlehem likaså och någon enstaka gång har jag varit i Hebron, Jericho, Jaffa och Tel Aviv. Alla dessa städer ligger på cykelavstånd från Amman. Men skulle jag få för mig att åka dit nu skulle det kräva en del förstås.

Inte minst krävs det en del mentalt att vara i Israel och Palestina i dessa dagar där en ihjälskjuten 13-årig palestinier dag reducerades till en "neutraliserad terrorist". Våldet har tagit sig ett uttryck som är nytt och otäckt för mig. Det är som om knivhuggningar sprider sig likt likes på Facebook och en 13-åring får för sig att ge sig på en beväpnad vakt på bussen. Som om den avhumanisering som är en förutsättning för att ockupera någon krupit innanför skinnet inte bara på de mest aggressiva ockupanterna utan på de ockuperade själva. Som om varken tonåringen eller den som hen tycker representerar fienden har något mänskligt värde. Och har det blivit så är det väldigt illa för då finns det inte mycket som kan övertyga om att det finns bättre alternativ.

Och i den israeliska trafiken, flera kilometer från avspärrningar och visitationer förs samma krig mellan cyklister och bilister som i Sverige. Men jag måste säga att det känns lättare i Israel än på de mer trafikerade vägarna i Sverige. Tänk att på vägar av samma storlek som riksväg 70 se skyltar som nedan. Då kan man som måmit ändå tro lite på mänskligheten även om det inte alltid håller i sig så länge.

Måmit på egen hand

Häromdagen var jag på bio. En rätt ny film som heter The Program. Det är en riktig måmitfilm. Den handlar om Lance Armstrongs uppgång och fall. För er som inte vet det så är Lance Armstrong en cyklist som inte vann sju Frankrike runt. Att han inte vann beror på att han blev av med alla sina segrar när han medgav att han dopat sig igenom stora delar av sin proffskarriär.

När filmen började tog jag en bild där jag fångade hela publiken. Att det inte syns någon på bilden beror på att jag var ensam. Ett lite misslyckat sätt att lätta på ensamheten när fästmön är i Jerusalem men en hyfsad film (om man är lagd åt det hållet) och några ihjälslagna timmar. Om man bortser från fästmön är nog gott smågodis det jag saknar mest just nu.

På fredag får jag i alla fall träffa andra måmiter. Då är det långlopp och säsongens höjdpunkt.

Det dåliga exemplet är alltid det som övertygar

Här i Jordanien har man inte haft någon Lubbe Nordström. Man har ingen 1,5-meters kampanj och jag har ingen aning om var man kan lämna förpackningar till återvinning. Men ännu lever mina svenska vanor lite tynande i mitt inre.

Men förfallet går fort. Av någon anledning verkar det som att dåliga vanor alltid har starkare övertalningsförmåga än de goda exemplen. Hemma måste jag säga att jag vet att rödljus gäller även cyklister men sedan jag började cykla med mina jordanska vänner har jag blivit helt på det klara över att de säkraste perioderna att passera korsningar är när ljuset precis blivit rött eller när det strax ska bli grönt. Det är i alla fall så jag sett att man gör och nu gör jag likadant.

Det där med 1,5 meter gäller avståndet mellan en bil och en cyklist i trafiken. Sådana kampanjer genomförs nu i flera länder i Europa för att försöka minska antalet olyckor där cyklister blir påkörda i trafiken. Här i Jordanien är detta ett okänt fenomen - inte påkörningarna utan kampanjen. Här kör bilarna som om även cyklisterna åkte i plåtskal vilket bland annat innebär att man gärna svänger av vägen precis framför cykeln i stället för att glida av bakom, man tutar och skränar gärna på cyklister som vågat sig ut på vägarna och att man möter en cyklist är inget argument mot en djärv omkörning. Alla sådana beteenden verkar komma i klump, som om den som gör det först utgör en uppmuntran snarare än ett avskräckande exempel.

På dagens tur ner till Döda havet och tillbaka kom jag lite vilse. Det är trevligt att göra det för man får allt som oftast se saker som man hade missat annars. I dag kom jag förbi ett område som uppenbarligen används för familjeutflykter och man förstår varför. Ett trevligt strövområde med ganska fullvuxna tallar, blommande buskar och gott om lämpliga platser för grillning. Men för mig förstördes hela intrycket av de drivor av skräp som lämnats kvar överallt. Plastflaskor, aluminiumburkar, yoghurtförpackningar och brödpåsar låg överallt och gjorde en riktigt ledsen. Men vad händer när jag stannat mitt i den sista uppförsbacken för att tvinga ner pulsen under 94%? Jag bestämmer mig för att ta en energigel och slänger sedan förpackningen i diket i stället för att stoppa den i fickan och få tröjan nedsmutsad. Jag inser att jag blivit besegrad av det dåliga exemplets starka ställning. I stället för att utgöra det goda exemplet och ta med mig skräpet hem (nej, förvisso var det ingen som såg mig men ändå) gjorde jag som "alla andra". Jag är bedrövad men inte lamslagen av dåligt samvete så där som jag borde. RIsken finns att när jag kommer hem är jag en förstörd måmit som slänger allt skräp i samma sophink där hemma, dumpar både punkterade slangar och matförpackningar i vägkanten och cyklar som om jag ägde vägen. Jag behöver era uppmuntran där hemifrån med argument som får mig att besegra det dåliga föredömets magiska övertalningsförmåga och behålla strävan efter att vara det goda exemplet oavsett om man ställt fram sorteringskärl eller soptunnor i vägkanten. Hur gör man egentligen för att inte börja göra som alla andra?

Allt ni hör sägas om mig är inte sant

I dag tänkte jag förneka några påståenden om mig som måste förnekas, eller i alla fall nyanseras. Jag vill ju inte hamna i dålig dager.

Jag erkänner förvisso med stolthet att jag tillhör måmiternas skara. Men om någon av er hör fästmön påstå att jag är besatt av cykling så förnekar jag det. Jag är inte besatt. Jag läste på gymmet i dag att "Besatt är vad den late kallar den hängivne". Hängiven kan jag gå med på och nu vet ni vad jag tänker nästa gång fästmön använder B-ordet.

Det andra jag vill förneka är att jag skulle vara heltidsproffs. Det stämmer inte alls. Jag får inte betalt för att cykla så proffs är direkt felaktigt. Jag jobbar faktiskt ett par dagar i veckan så cykla på heltid är också helt fel. Jag cyklar ett par - tre timmar om dagen fem dagar i veckan och det känns helt OK så här i mitten av oktober.

Det här med att jobba går förresten också nästan bättre än jag trodde på så långt håll som från Amman. Jag sitter i videomöte flera gånger i veckan och pratar med kollegorna i Uppsala. Paddan funkar som videokonferensanläggning och datorn som anteckningsblock och back-up.

Sen vi skaffade 4G i stället för ADSL här nere fungerar det utmärkt. Ibland fungerar det bättre för mig än för kollegorna. Jag har nämligen några gånger varit med om att försvinna ur bild och ljud i Uppsala men fortfarande höra och se vad som händer och sägs. Jag vill uppmana er alla att tänka på vad ni säger när ni tror att ingen lyssnar.

När allt är som värst kan man alltid cykla

Vi har varit i Jerusalem, fästmön och jag. Den heliga staden genomlider just nu en väldigt otäck och deprimerande period. Under flera veckor har det varit oroligt med dödsskjutningar, provokationer och demonstrationer och under den senaste tiden har vi läst om flera knivöverfall inne i Jerusalem där israeler blivit huggna och det verkar också som att det varit några fall där skrämda och uppjagade tungt beväpnade poliser och militärer använt dödligt våld utan att ha kunnat skilja mellan självmordsbenägna och farliga desperata ungdomar och vanliga civila arabiska kvinnor. Vi har hört om fall där judiska ungdomar tagit fel och misshandlat en judisk äldre herre och vi hör om dussintals skadade vid upplopp på Västbanken. På den gata där vi bott genomfördes knivöverfall tre dagar i rad.

Stämningen hade kunnat vara trevligare alltså. Det är nämligen omöjligt att inte påverkas av den här typen av händelser även om det ofta är så att oroligheterna pågår på ganska begränsade ytor i staden och det inte är så svårt att själv undvika att hamna illa till. Då är det skönt att vara måmit. När det känns jobbigt och besvärligt är det bara att sätta på sig de tajta kläderna och ge sig ut utanför staden och andas lite frisk luft.

Förra gången jag var här var jag ute och cyklade med Gal. En cykelhandlare på Gaza street som visade mig Jerusalems backiga omgivningar. I torsdags åkte jag och tog en kaffe på toppen av en av backarna han visade mig. Den här senaste gången har jag varit ute med Imran. Han är en ung arabisk HR-are som bort i Beit Hanina i Jerusalem, jobbar i Ramallah på den ockuperade västbanken och cyklar i Velo Club Israel tillsamman med bland att Dor och Avram som bor utanför Tel Aviv för de tycker det är så stökigt och jobbigt med situationen i Jerusalem. Imran hade gärna åkt på de vägar som Gal visade mig men som situationen var nu vågade han inte. Han talar för dålig hebreiska för att lura någon att han är jude om det skulle råka bli så att vi stötte på en bosättare. Gal är tydlig med att skilja mellan bosättare och israeler och tyckte det var jobbigt bara att komma och hämta mig där vi bodde (som ligger intill det område i Jerusalem där många av de ortodoxa judarna i Jerusalem bor), för att inte tala om vad hans mamma tyckte att det var att han skaffat sig bekanta inne i Jerusalem. Så jag tyckte det var helt OK att vi åkte ner till Latroun som ligger ungefär mitt emellan Tel Aviv och Jerusalem och cyklade där.

Fredagsturen och lördagsturen kring Latroun var jättesköna. På fredagen blev det typisk fikacykling som vi säger. Vi åkte ut till havet och tittade, fick och lagade tre punkteringar och pratade om väsentligheter som wattmätare, klubbdräktsdesign, kolsyrepatroner och om man lagar eller slänger slangar som man fått hål på. Vi var inte blyga med att visa avundsjuka mot Avrams nyinförskaffade Cannondale med både elektroniska Di2-växlar och Vectorpedaler och vi tyckte också det var rätt åt honom att han fick två av dagens fyra punkteringar.

Vi fick lite regn på oss och åkte i sand här och där så jag upptäckte en ny tvättställning för cykeln i Jerusalem, placerat alldeles vid vattenslangen också.

På lördagen var det lite mer seriös träning, vi fick sällskap av en kvinna vars namn jag tyvärr aldrig uppfattade och vi hade också en tränare som åkte efter oss med sin bil - både som skydd mot andra bilister och för att vi skulle ha tillgång till service. Den turen körde vi lite hårdare och också backigare. Stämningen i gänget var jättebra även om Imran blev lite nedstämd innan vi gav oss iväg på grund av de upprörda politiska samtal om vad man borde göra med araber som fördes av en annan grupp cyklister som samlades på samma ställe som vi. Vi klarade oss också utan några missöden i trafiken vilket vi också gladde oss åt. Två landsvägscyklister har tydligen förolyckats nyligen när bilister tyckt att de tar lite onödigt mycket plats på vägen.

Nu är vi tillbaka i Amman. Fästmön är glad och nöjd för hon har fått ett stickning att ägna sig lite åt så hon har en fritidssyssla. Det är vilodag för mig i dag efter tre dagars cykling och det känns lite jobbigt får jag erkänna. I morgon bär det ut i den jordanska trafiken igen och till dess kan jag bara hoppas och be att det inte blir värre i Jerusalem eller någon annan stans i Mellanöstern. Men först ska jag smörja upp cykeln lite för "om jag än visste att världen skulle gå under i morgon vill jag ju ägna mig åt cykel i dag" eller hur det nu var Martin Luther skulle ha sagt om han varit måmit.

Nu är man tillbaka

Efter två månader i Sverige är vi nu tillbaka i Amman, fästmön och jag. Nästan allt är som vi lämnade landet, till och med vädret är det samma. Tröttsamma 30 grader och strålande sol varenda dag. Jag hör att vädret i Sverige är mer ostadigt som man säger. Men snart blir det nog kallare, i Sverige.

Trafiken här nere är också den samma. För er som undrar vad jag menar med det och har missat det kan ni titta på den här dokumentären från en körlektion i Amman. I början på filmen skymtar den lokala lutherska kyrkan där fästmöns kontor ligger.

Häromdagen hade Jordan Times en artikel om en grupp medtrafikanter som fått ta till extraordinära medel för att skydda sig. Det handlade om motorcyklisterna. Tydligen har det blivit en trend här nere att sätta in utrustning i avgassystemet som förstärker motorljudet på motorcyklarna. Detta för att bilisterna bättre ska höra när de kommer. Joråmensatt, kanske den gamla lappen i framhjulet borde tas fram igen.

Vi kom ner i måndags men av olika skäl kom vi inte in i lägenheten förrän i onsdags och internetet fick vi inte igång förrän i fredags. Då blev det fredagsmys. 

Men nu när man sitter i sin egen lägenhet och kan surfa igen förstår jag att debatten om flyktingströmmen är flammande just nu i Sverige. Här märker man inte mycket till debatt om detta. Det säger väl något om hur det fungerar med journalistik på engelska i Jordanien. Troligen finns det ju ett och annat som sägs om de 100 000-tals flyktingar som kommit hit och fortsätter komma men på engelska sägs det inte. Det närmaste en kommentar vi kommit kring detta den här veckan var vår chaufför Mohammed som sa att han tyckte att det var synd att man glömde bort att det finns en massa människor som lever ett alldeles normalt liv i Syrien. Han hade flera bekanta som gjorde det. Mohammed tyckte att Syrien inte borde betraktas som ett enda stort slagfält.

Jag funderar lite på om den jordanska gästfriheten påverkar debatten på något sätt. Gästfriheten här känns som bortom genuin på något sätt. Den är närmast tvångsmässig. Det är ju inte så att alla älskar alla här i världen. De flesta andra är vad jag förstår dumma, korrupta, lata eller lögnaktiga men alla är på något konstigt sätt välkomna hit. Det är väl ändå bara 10 % av dem som bor här som inte är flyktingar eller ättlingar till flyktingar vid det här laget. Det skulle vara intressant att förstå mer av arabisk debatt. Det får bli mer arabiskalektioner i höst.

Det om det, i nästa inlägg ska jag skriva lite om cykling också.

Turism med hinder och förhinder - något av en resedagbok

Nu är det väl en dryg vecka sedan jag skrev något senast. Jag skyller på att vi den här veckan haft besök från Sverige och att det varit fullt program både dagar och kvällar. Det två söner som varit på besök. Men nu är vi färdiga, vår chaufför har meddelat att det enda som nu återstår att testa är nattlivet. Ja - vi har nu inte varit i Petra men där skyller vi på force majeur. Stället är nämligen stängt. Det lär vara traktens beduiner och statsmakten som råkat i luven på varandra. Lite oklart varför men i alla fall är det inget vi kan rå på.

Vad har vi då hittat på alla dessa dagar då jag inte bloggat? Vi har gått i våra egna fotspår och ibland även i andras. När man får besökare från Sverige som haft en jobbig vår vad vi förstår måste man ju uppsöka värmen. Det gjorde vi en dag på hotell Regency's tak. Jag tog inga bilder men där har jag varit förut och det såg likadant ut då. Bortsett från att vi inte hade några moln - vi jobbar inte med sådana här nere nu för tiden.

Vi har också varit med om en hajk, alltså vandrat i naturen. Vi besökte en wadi (tänk flodfåra) ett par timmar söder om Amman. Det var riktigt trevligt även om det var jobbigare än vad vi hade sett framför oss med tanke på att vi tycker att vi gått en hel del och det skulle vara en enkel tur. Det var fascinerande att komma in i ett landskap med en hel del vatten mitt i ökenlandet.

Att vandra i värmen en hel dag tar på krafterna, även på ungdomen. Jag häcklas en del för att jag tenderar att somna lite enkelt men den här gången var det jag som höll mig skärpt.

Men det kan ju ha att göra med att dagen innan hade vi blivit medtagna ut på stan av vår olympier till kompis Firas. Detta innebar en mycket stor mängd mat och i slutet av den kvällen såg jag bonussonen kämpa med samma tugga knefe (tänk färskost, socker och brödsmulor) fyra, fem gånger innan den åkte ner och blandade sig med allt som gått före den. Men det började bra på Buffalo Wings och Rings.

På senare tid har vi besökt Döda havet. Vi var lite ensamma först men det blev bättre allteftersom dagen gick.

Fästmön visade upp en ny sida där i poolen. Hon sökte upp lösa klinkersplattor med tårna och plockade upp dem för allmän beskådan. Ungefär som städerskan och dammet eller katten och fågeln. Här håller hon stolt upp ett av alla fynd samtidigt som hon försöker göra det så diskret att inte badvakten ser något. Vi lämnade en pool med många hål i klinkersbeläggningen. Men det finns ju andra pooler att besöka om vi inte är välkomna tillbaka till den här. Fästmön hälsar för övrigt att varje platta var lös.

Petra är som sagt stängt och i dag besökte vi i stället Ajloun och Jerash som är ganska imponerande lämningar från korsfarartid respektive från romartid och bysantinsk tid. En riktigt trevlig liten runda i strålande sol (som vanligt). Jag hade ett mindre missöde där en kaffekopp, en skumpig väg, ett lädersäte och ett par ljusa byxor var inblandade i. Låt mig säga så här; om du sitter i en bil, spill inte kaffe i sätet mellan benen och tro att du ska kunna visa dig för allmänheten utan åtgärder. När jag gick ur bilen såg jag ut som om Montezumas hämnd hade slagit sina klor i mig och chauffören drog häftigt efter andan innan han insåg att det inte var fråga om fläckar som kom sig av mycket fuktig flatulens. Lyckligtvis hade fästmön tagit med sig ett par anständiga långbyxor i reserv så hon fick även denna dag avstå från att vandra omkring i shorts i den 30-gradiga värmen.

För övrigt insåg vi nu att jordanierna bara följer en gammal tradition när det gäller hur trottoarer ska se ut. Så här ser de ut som grävdes fram 1929 och då fanns ju inte ens Jordanien som stat. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Hur går det med cyklingen undrar ni då och jag erkänner att det inte går så strålande. Den här veckan har jag varit ute i backarna ett par gånger bara men vädret, gäster och några timmars jobb har gjort det omöjligt att klämma in mer. Den enda solbrännelinje jag kan skryta med är den som finns efter sandalerna. Men jag har sökt tävlingslicens i Sverige och glatt mig åt kamrater som gjort bra ifrån sig på Vätternrundan. Det får också räknas lite grann tycker jag. Sedan funderar jag på om det finns någon sorts diagnos för att man värderar varje form av bilväg i termer av lockande eller inte så lockande cykelväg? Veckans åkande har i alla fall gjort att jag sett 10-tals med mil med enormt lockande uppförsbackar och dito nerförsbackar som jag ska erövra bara värmen ger med sig lite här nere.

En ren dröm

Jag har svårt att minnas drömmar. Det är nog lika bra det. Jag kan dock fantisera om en mardröm som skulle kunnat förstöra stora delar av min uppväxt.

Jag är tio år och det är fredagkväll. Pappa kommer in till mig och säger, ungefär i den ton i rösten som Ferdinands mamma har, "Hurrdudu min son. Jag har kommit på något kul i morgon. Jag tänker så här. Du gillar ju att röra på dig och vara ute i naturen. Tänk om vi skulle vara med och cykla runt den vackra sjön Siljan i morgon. Jag har hört att de ordnat så att man kan göra det. Man kan välja mellan sju, 12 och 16 mil och jag tänker att vi tar 16 för vad du gör gör fullt och helt och inte styckevis och delt. Ja, jag vet att det står i prognoserna att det ska regna och vara sju grader varmt men det vet du min son; det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. Sen tänker jag att vi startar klockan sju på morgonen. Ja, jag vet att man kan välja att starta mellan sju och tio över åtta men jag tänker att morgonstund har guld i mund och vi får ändå sova till halv fem. Jag har också hört att de har ordnat så att snälla människor serverar mat och dryck längs vägen. Men jag tycker det känns onödigt att stanna, det är ju så jobbigt att komma igång igen så jag tycker vi hoppar över det och en förbiåkt fika är också en fika. Då tjänar vi några minuter och det är ändå bättre att komma på 172:a plats än på till exempel 359:de. Ingen minns en 359:a. Vi kan ta med oss lite färdigpackad mat och det gör ju inget att den smakar äckligt för det är ändå omöjligt att få upp förpackningen." Ni förstår själva, en sådan mardröm skulle få den mest härdade 10-åring att aldrig be om en större cykel och hata varje form av visdomsord.

Men jag har alltså svårt att minnas drömmar och när jag skriver det här har jag precis cyklat färdigt motionsloppet Siljan Runt. Det var som en dröm (se ovan). Att det är ett motionslopp betyder att det bara görs på skoj och varken tas några tider eller publiceras någon resultatlista. Jag kom på 172:a plats med tiden 4:24:03.4. Jag deltog i loppet i sällskap med en stor mängd måmiter. Min pappa var dock inte med. Han är lite korpulent och när han för många år sedan provade en tajt längdåkningsdress skrattade försäljaren så att han knäckte två revben och sedan dess har tajts liksom uteslutits, liksom alla sporter som utövas i tajts. Men några av de andra måmiterna bor jag tillsammans med. Nu är det inte någon av dem som identifierar sig som måmit men jag vet vad jag vet och jag har ju sett hur de klätt sig i dag.

Gårdagen gick åt till att förbereda cyklarna och läsa väderprognoser. Vi jublade när yr.no drog ner lite på mängden regn som skulle komma och vi krävde skattepengarna tillbaka när SMHI inte gjorde det. Vi la oss tidigt och jublade när vi på morgonen, sådär vid 04:40, såg att YR.no verkade ha vunnit. Vid 04:50 var det någon som undersökte om man kunde återkalla deklarationen.

Det är inte mycket att säga om loppet. Det var halt och blött med många krascher. Jag kom med en rätt snabb klunga och orkade med den hela vägen egentligen. Att den kom fram till målet sex minuter före mig beror uteslutande på en brottningsmatch som jag hade med en Energy Bar från ZipVit tre mil före mål. När jag väl gett upp försöken att bryta mig igenom höljet hade jag tappat så mycket terräng till klungan att jag aldrig kom ikapp igen. Men formen är god, jag är stark uppför och fästmön kan glädja sig åt ännu en stilig dalahäst på en väl synlig plats i vårt lilla hem. Den kanska ska med till Amman till och med.

På väg norrut

Gårdagen var en full arbetsdag. Vi hittade ännu ett matställe i vårt grannskap som vi längde trodde var helt utan sådana. Det här låg ovanför kakaffären alla taxichaufförer känner till och hade elektroniska menyer på engelska. För någon vecka sedan sa jag till fästmön att det var klokt att äta lunch ute - det var ju så billigt - och så äta något lättare på kvällen. Efter att ha kört på den taktiken ett tag ser man nu spåren i plånboken. Jag får nog lov att satsa på att laga mat hemma i alla fall. Annars får vi klara oss på hummus och tabouleh med bröd och det ser inte någon av oss fram emot även om det nog klassar in som ganska näringsriktig mat.

I dag åker jag till Sverige för några arbetsdagar "där hemma". Genom Guds försyn har dessa dagar hamnat precis så att det också går att klämma in Siljan runt i helgen. Ja, jag hävdar bestämt att det är Guds försyn när fästmön frågar hur det kunde bli så lämpligt. Jag vet att det finns kollegor som påstår att det är jag som planerat det så och om det kan jag bara säga att med sådana kollegor behöver man inga ovänner. Visste ni förresten att i arabiska sammanhang så uttrycker man sig alltid "det är är min vän och kollega..." om sina kollegor. Det är självklart att alla kollegor också är vänner - skulle man säga något annat blir det lite jobbig stämning. Vad jag förstår använder man sällan begreppet "kollega" internt. Då säger man bara kära vän - och yes boss. Det är intressant att gå på arabiska.

Eftersom jag skulle vara borta i morgon flyttades arabiskan till tisdag den här veckan. På vägen dit fick vi en helt ny upplevelse. Vi hamnade i en taxi med Mahmoud. En 65-årig palestinier från Hebron som haft otur i hela sitt liv och som nu därför straffades genom att tvingas köra folk på Ammans gator trots att han var i pensionsåldern. Dessförinnan hade han bland annat sålt Volvobilar och -lastbilar i gulfen i 17 år. Men det är inte det som är unikt med Mahmoud. Det unika är att han tjänar sitt levebröd på långa affärsrelationer. Det är många taxichaufförer som försöker göra det men Mahmoud hade ett nytt sätt. I stället för att köra fort, gärna plocka upp nya kunder innan man lämnat av de gamla och stoppa ett visitkort med ett telefonnummer i kundens ficka väljer Mahmoud ett annat sätt. Under hela vägen till arabiskan klarade vi oss på första och andra växeln. Vi var aldrig över 35 kilometer i timmen och vi åkte den garanterat mest trafikerade sträckningen. Jag vet mycket om Mahmoud och han vet vad jag heter och vad fästmön tror om utvecklingen i Mellanöstern i stort och Jordanien i synnerhet. Det är ju trots allt hon som jobbar i regionen så jag var lite tyst när vi kom in på politiken. Jag har aldrig förut på allvar övervägt att växla åt en taxichaufför men i dag var det nära. Jag tror jag börjar bli hemmastadd i Amman.

Efter arabiskan åkte vi till Bonita Inn. En mycket trevlig restaurang som vi har en lång historia med. Vad för historia? Jag sa ju det - en lång. Där tog vi en öl. Eller två. Vi beställde också lite tilltugg. Jag beställde Chilli Chicken Tenders och fästmön beställde Chicken Wings in garlic and herbs. Jag sa att jag inte ville ha vingar för det är så mycket ben i dem och det tyckte fästmön att jag kunde sagt tidigare. Ingen av oss visste väl egentligen riktigt vad vi skulle få men när kyparen ställde en tallrik med ett berg av kyckling på rödkål och pommes frittes framför fästmön blev vi rätt nöjda. Fästmön blev nöjd i alla fall för det var inte alls så mycket ben i vingarna, det enda trista var väl att det inte stod något i menyn om att de skulle vara brödade och friterade och att det inte var så mycket vitlök i såsen. Ner slank dom hur som helst. Sen kom det en tallrik till mig också. Det var en liten skål med beniga kycklingvingar i vitlökssås. En riktig restaurangmeny borde ha bilder på maten. Fästmön såg lite skyldig ut där jag petade i mig de överblivna stripsen från "hennes" tallrik, men mest såg hon mätt ut tycker jag.

Nu har jag åkt norrut och vänt Amman och fästmön ryggen för några dagar. Det var nog för att det här var det sista hon såg av mig som jag såg en tår i ögat, eller så var det för att hon var så mätt.

Mors dag

Det har varit Mors dag. Egentligen har inte vi märkt av det för här nere firar man Mors dag den 21 mars. Men någon gång har jag försökt uppvakta en mig närstående mamma på det datumet och det har väckt mer förvåning än något annat. Så i år ringde jag när det var Mors dag i Sverige. Den ömma modern lät närmast chockad när jag ringde men hon sa att det var trevligt när hon väl hämtat sig. Jag påminde lite försiktigt om att jag ska hem till Sverige nästa helg och kommer förbi på söndag för jag tänkte att om ett telefonsamtal kan vara så överraskande kan det ju vara potentiellt farligt att dyka upp vid ytterdörren utan att ha annonserat det ordentligt.

Här i Amman finns också en mamma. Inte min mamma då men någon annans. Någon annan fyller år den 21 mars så fästmön firar alltid Mors dag det datumet - och den sista söndagen i maj med för det är synd att låta ett tillfälle gå ur händerna. Jag uppvaktade fästmön lite grann också men tyvärr i går och det räknades visst inte. I dag har jag inte sagt något så nu ligger jag inte så bra till. Jag får hoppas att någon annan uppvaktar på rätt dag.

Jag är ju ansvarig för hemmatjänstgöringen här nere eftersom fästmön är den som drar in stålarna. Jag tror inte jag sköter det så bra. Dammet är nästan omöjligt att besegra i den här ökenstaden om man ska hinna med att cykla något också. Så fästmön bestämde att vi skulle få hjälp och tillkallade en glad Sri Lankesiska att städa där vi bor. Denna rejäla kvinna har en decimetertjock bunt med vitsord från tidigare uppdragsgivare och bestämda uppfattningar om hur ett städat hem ska vara och vad man ska städa med.

Det började inte så bra med Sri Lankesiskan och mig. Jag tror inte att hon märkte det men jag tyckte det blev lite jobbigt ett tag. Ni vet hur det är när katter fångar något och gärna vill visa upp det - visst är det lite svårt att vara uppmuntrande positiv när de lägger bytet på köksgolvet? Lite så fick vi det. Varje gång en större yta torkats av kom hon lika glad, höll upp trasan och utropade "Look Mam, very dirty". Fästmön gav mig då en liten sidoblick som jag allt vet vad den betyder och skrattade bekräftande åt den skitiga trasan (och då menar jag inte Sri Lankesiskan utan det hon höll i handen). Vi bor i en stor lägenhet och det finns förvånansvärt många ytor som kan bli dammiga - och till det kommer alla fönster.

I alla fall underkändes vår skurtrasa. Uppenbarligen fungerar inte skurtrasor av bomull för avtorkning av golv längre. Jag borde förstås ha märkt det för länge sedan om jag bara skött städningen som jag borde. Alltså skulle det införskaffas en ny. Det gjorde fästmön i fredags. Eller i alla fall trodde hon att hon gjort det när hon kom hem med ett golvrengöringsset som var som klippt och skuret för vår lägenhet. Färgmatchat och allt, hink, skaft och moppar. Det var bara ett litet problem. Själva mopparna gick inte att sätta fast på skaftet. Sånt är lite knepigt.

Setet behövde alltså bytas ut, fästmön sa att en sådan insats skulle vara en riktig kärleksgärning. Så när morgoncyklingen var avklarad tog jag det färgmatchade städsetet i handen och vandrade mot Mecca Mall där det köpts. Omgivningen drog på munnen av tre skäl, minst. MÄN går inte med städutrustning på Ammans gator om de inte har en orange overall och betalt för det. Män GÅR inte med städutrustning på Ammans gator, om de inte har en orange overall och betalt för det. Ingen vettig människa går på Ammans gator med en rosa tröja och ett illgrönt städset. Ingen skrattar längre åt hatten, den liksom märks inte i sammanhanget.

Nu är i alla fall setet bytt. Vi har ett nytt rött set som passar ihop men som skar sig väldigt mot tröjan. Jag övervägde att vänta tills det blev mörkt innan jag gick hem, eller köpa en ny tröja. Men till slut tog jag mod till mig - om inte annat så för att höra Roberto Vacchi kommentera sista etappen. Man måste ju ha prioriteringarna klara för sig.

Mamma är uppvaktad, fästmön är nöjd, Sri Lankesiskan är nöjd, Contador är nöjd och det är mindre än en vecka till Siljan runt. Jag är redo för nästa vecka.

Som en vanlig man på stadens gator

Det är över 30 grader varmt här nu igen. Värmen känns på alla sätt och vis. Men som det står i visan; det finns inga dåliga väder - bara dåliga kläder. För att det ska kännas så bra som möjligt klär jag mig dock i så lite som möjligt. Det gör fästmön också.

Det är dock skillnad på vad som är så lite som möjligt i detta land. Jag går omkring i shorts, T-shirt eller kortärmad skjorta, hatt och sandaler. Om jag inte har cykeldressen på förstås. Fästmön går i långbyxor och långärmad blus och sandaler. Hon har ju hår gubevars. Än så länge har ingen påpekat att jag är felklädd och i dag såg jag för första gången en annan vuxen man med shorts. På "kontoret" verkar jag vara känd som mannen med hatt. Fästmön är känd i grannskapet som den enda kvinna som går till jobbet. Det är gåendet som är det utmärkande. Vi har fortfarande givetvis inte sett någon kvinna med kort kjol eller ännu mindre med shorts.

Nu har jag kommit på den perfekta lösningen för att kombinera cykelkläder med något man kan komma undan med på stadens gator. Jag har köpt en galabia. Det är den traditionella långa rock utan knäppning som ganska många män bär här och som väldigt många av männen längre söderut i Mellanöstern brukar ha. Nu kan jag alltså på ett ögonblick gå från att vara något mycket exotiskt till att vara något som helt smälter in i omgivningen.

Nästa vecka ska jag hem till Sverige och då ska jag passa på att cykla runt Siljan. Jag funderar på om jag ska ta galabian med mig dit och ha den före och efter loppet i campingstugan i Leksand. Men jag har en känsla av att kamraterna i stugan kommer att titta mer misstänksamt på mig i galabia än vad grannarna här gör när jag kommer farande i min klubbdress.

Men innan dess måste jag spurta mig i bättre form. Nu har jag gjort ett desperat upprop efter träningskamrater men det verkar inte lyckas. I helgen får det nog därför bli att självåka 10 - 12 mil i högt tempo. Det blir också en utmaning men förhoppningsvis blir det svalare efter i morgon. Prognoserna talar om "normala" 25-29 grader.

Trottoar kan vara så mycket

Jag har fått lov att slå upp ordet trottoar inför det här blogginlägget. Det kommer från franskan och är ursprungligen ett verb som betyder "att gå mycket fram och tillbaka". Någonstans såg jag att det var ett onomatopoetiskt ord, att det på något sätt skulle låta trott-trott om människorna som gick där fram och tillbaka vid sidan av vägen.

Här i Amman är det minsann ingen som trottar. Det går inte. Här är inte trottoaren något som går längs med vägen och som man kan gå mycket fram och tillbaka på. Här är trottoaren en förlängning av huset och närmast en del av tomten. Trottoarens främsta funktion verkar vara att förhindra att det står bilar precis på tomtgränsen. För att åstadkomma det ser man till att det är höga kanter mellan vägen och trottoaren och också mellan ditt hus trottoarsnutt och en grannens trottoarsnutt. Det är inte lätt att trotta något då inte.

Sen var det det där med att förhindra att bilar hamnar precis på tomtgränsen. Det är uppenbart så att om man slarvar med det så blir trottoaren en parkeringsplats.

Så vill man ju inte ha det. Då går det inte att trotta. Därför planterar man träd och buskar på sin trottoar.

 

Inte för att jag vet om det underlättar trottandet det minsta. Men så har vi det alltså här i Amman. Vi har sju minuters promenadväg från hemmet till jobbet. 90 % av denna sträcka måste ägnas ute i vägbanan. Snart ska jag börja cykla den vägen också - bara jag hittar någonstans att ställa cykeln. Man kanske kan kedja fast den vid ett träd på trottoaren.

Ta seden dit man kommer

En kollega till mig berättade hur hennes pappa ingöt hopp bortom det möjliga genom att hänvisa till danskarna. När barnen klagade på den regniga sommaren sa han "Vi får göra som danskarna gör med regnet" och då trodde barnen att de skulle få reda på något kalastips. Pappans fortsättning var "Vi låter det regna". Ungefär så gör de här nere också, lever med vädret.

Det är 30 grader eller mer i solen just nu. För varmt för att cykla om man inte gör det tidigt. I dag började träningsrundan klockan sex. Det är tidigt det. Bortsett från en behaglig temperatur är det inte så mycket trafik då. Vettigt folk är ju inte ute på gatorna så dags. En tredje fördel är att det inte är så stor konkurrens om framgångarna så dags. Jag tog två KOM:s på denna tur (King-Of-the-Mountain - eller Herre på täppan - på utvalda vägsträckor). Dom ska jag försvara länge.

Vid åtta var träningen slut och jag kunde åka till jobbet. Jag har hyrt in mig i ett sorts kontorshotell som har bra internet och luftkonditionering. Det skiljer sig alltså från hemmakontoret på två avgörande sätt. Dessutom har det en bemannad kaffebar.

När jag kom dit i morse försökte jag praktisera arabiska. Jag log mot receptionisten och sa "saba el khir" på klanderfri arabiska. Jag tror det betyder ungefär "god morgon" men för receptionisten måste det ha låtit som "grod myrgen" eller något för hon såg väldigt undrande ut och frågade på vilket sätt hon kunde hjälpa mig. När jag - på engelska - försökte förklara att jag bara hälsat henne på min bästa arabiska såg hon förvånad ut. Jag upprepade mig ett par gånger och till slut sken hon upp och sa "aah, sabah el kheir, well god morning to you to sir". Denna otvetydiga språkliga framgång gjorde att jag kände mig förtjänt av en stor cappucino i väntan på det första sammanträdet.

Efter två sammanträden med mellanliggande lunch var arbetsdagen slut. Jag stegade över till fästmön och frågade om vi skulle göra en utflykt. Jag kände på något sätt att fästmön inte tycker att det är världens roligaste liv som utlandsboende att väckas en kvart över fem på morgonen av någon som ska ut och cykla och sedan på kvällen dras iväg till ett gym efter en lång arbetsdag innan man lägger sig tidigt för att orka upp för nästa dags cykling. Jag tänkte att en rask promenad någonstans i skuggan skulle vara en välkommen omväxling.

Fästmön sken upp som en sol när jag frågade om utflykt. "Ja, sa hon, vi åker till den där rondellen som vi hörde om av bekanta i Jerusalem. Dwar Firas eller något". Så då var det bestämt, inte någon skuggig promenad i utkanten av stan utan rondell mitt i smeten. Men vad är väl en bal på slottet?

Vi haffade en taxi, provade vår arabiska och bytte snabbt till engelska när chauffören drog iväg åt fel håll. Efter en kort tur släpptes vi av i något som måste vara Ammanbornas egna handelscentrum. Massor av affärer. Mest kläder, skor och guld men också en del annat. Inga turister eller utlänningar. Inte direkt en rask promenad utan snarare ett makligt släntrande, men en trevlig omväxling från hemmagatans rörmokare och lampförsäljare. Fästmön shoppade till slut verkligen loss på hela två par skor. De kostade sammantaget ungefär 250 kronor. Nyckeltalet för shopping är ju kronor per minut och där tog vi knappast någon KOM i shopping men det var en trevlig omväxling.

Fästmön hade för övrigt vänligheten att rädda mig från att säga något jag skulle behöva äta upp när hon kommenterade ett av alla skyltfönster med smala och välsvarvade skyltdockor påklädda rätt avancerade och "glesa" klänningar. Hon kommenterade att någon av klänningarna var snygg och ur min mun hörde jag det halka "ja, men då måste man ha rätt..." "skor" fyllde fästmön i - hon kan läsa mina tankar hon. Däremot vill jag helt förneka att jag skulle ha hållit med när fästmön sa att en affär med kläder för storvuxna kvinnor skulle vara något för henne. Det har jag inte sagt och det har jag inte tänkt ens.

Vilken dag i veckan är det i dag då?

I dag var det vilodag. Det kunde behövas efter gårdagens strapatser. Denna vilodag tillbringades på kontoret. Livet blir ju lite bakvänt här nere och när man inte ska jobba mer än två dagar i veckan. Det är måndag i dag tror jag, den andra arbetsdagen i veckan här. Den första dagen i veckan där hemma och den tredje dagen i veckan på den koptiska kalender som hänger i vårt kök. Men denna måndag arbetade jag alltså, det var några videokonferensmöten och en del tittande på siffror kring ett delårsbokslut. Att få upp arbetstempo i kroppen efter flera dagars måmittillvaro är inte så enkelt.

Fästmön sticker emellan med lite förfrågningar om datasupport. Vi jobbar på var sin sida om samma gata och jag fick gå över en gång för att titta lite, sen gick jag tillbaka igen. Utan åtgärd. Allt fungerade. Fästmön säger att det känns som att jag tycker hon inte begriper sig på datorer alls. Jag sa att det är väldigt varmt ute.

Våra bekanta nere vid Döda havet la ut bilder på sin väderstation på Facebook i dag. De hade mer än 50 grader. Så varmt är det inte här men det är definitivt varmt och soligt. Det känns lite märkligt att veta att nu kommer det att vara rejält sommarväder tills vi rymmer härifrån om en månad. Då börjar fastemånaden Ramadan och man får inte äta och dricka under dagtid. I alla fall inte så att folk ser det. Vår limousinechaufför Feisal berättade att man kan bli fängslad i tre dagar för brott mot fastan. Jag tänkte att en sådan regel hade hållit nere antalet måmiter i vilket land som helst, i vilket klimat som helst.

Vi hade bestämt oss för att äta lunch ihop men efter min supportinsats blev jag inte så förvånad när fästmön inte släppte in mig på kontoret vid lunchdags. Hon säger att det var för att hon hade telefonen på rummet och satt och åt och inte hörde den. Men jag vet nog att tyckte jag gott kunde stå i värmen som jag pratade så mycket om. Som tur var har hon kollegor som röker så jag kom in när någon behövde gå ut. Kollegorna tycker att jag inte är riktigt klok som klär mig som jag gör och som cyklar i denna vidriga värme men det verkar som att de tycker att det förgyller deras vardag på något sätt att skratta åt mig så de delar gärna med sig av allehanda mat. Jag tycker det känns som ett bra byte.

På kvällen har vi ätit sallad och slötittat lite på TV. Tour of California är avgjord och Girot har vilodag så det blev Gordon Gecco. Jag har ingen aning om ifall VPN-kopplingen fungerar. I morgon är en annan dag. Det känns som att det blir lite cykling då. Men på morgonen medan det fortfarande är under 25 grader varmt.

Don't try this at home

Fästmön är på begravning i dag. Det är en bekant och samarbetspartner i Jerusalem som dog i går och här är det snabba bud. Så fästmön åkte med Feisal mot gränsen tidigt i morse. För mig blev det till en möjlighet till en riktig distansrunda i zon 2. Det var länge sen nu.

En distansrunda i zon 2 präglas av att det går ganska makligt. Man ska kunna prata obehindrat hela rundan. Det kan verka meningslöst med ett sådant mål när man åker ensam och alltså inte har någon att prata med. Men syftet är att vänja kroppen vid att sitta på cykeln länge och att använda de bränsledepåer som finns i kroppen på bästa sätt. Men man ska hålla på ett tag, 3-4 timmar eller mer. En utmärkt övning att göra när man har en hel dag att slå ihjäl på egen hand.

En tidigare kollega till mig lärde mig talessättet att det finns den stora och den lilla förberedelsen (inför ett tal till exempel). Den stora förberedelsen innebär att man sätter sig in i ämnet, läser på vad andra sagt och skriver ner ett talmanus som man provpratar. Den lilla förberedelsen innebär att man kollar att gylfen är stängd.

Vi måmiter tänker likadant inför en längre runda. I den stora förberedelsen kollar vi rutten på Garmin Base Camp eller något, dubbelkollar på vägverkets databas att det inte är något grus och lägger in rutten i GPS-en. Man kan numera också först lägga rutten i en Facebookgrupp med andra cyklister som gärna ger tips om bättre och sämre alternativ och bra fikaställen. I den lilla förberedelsen åker vi något vi åkt dussintals gånger förut. I dag har jag provat ett nytt sätt. Ta mobilen, starta Google Maps och leta rätt på några bra orter eller vägkorsningar som hållpunkter som verkar ligga lagom långt bort från startpunkten. Att du inte ser något om skala eller höjdkurvor bryr du dig inte om. Sedan tittar du på den norska vädertjänsten YR vad de tror om vädret där du är och litar stenhårt på att de har rätt.  Att alla du pratat med säger att det ska blir rejält varmt bryr du dig inte om. YR brukar ha ganska rätt och 24 grader är inte så farligt.


Jag gav mig iväg kring halv åtta. Det var behagliga 20 grader varmt. YR hade haft rätt igen. Inte ett moln och ganska lite trafik. Jag kom ut på den lindrigt trafikerade service road bort mot flygplatsen och åkte sedan på landsbygden till Madaba. Så långt inget nytt och inget obekvämt. Jag hade laddat ordentligt för en skön tur i behagligt väder med saltlösning i cykelflaskorna och en tvåliters vattenblåsa på ryggen. Vad kunde gå fel? Nästan framme i Madaba dök det upp en skylt mot Nitil och jag bedömde att det var tillräckligt nära det Natl som det stod på fusklappen och jag styrde kosan vidare söderut. Vägen kallas "Main road" men egentligen är det "Only road". Det var smalt och trafikerat. Efter en halvtimme stannar en herre och försöker övertala mig att åka med honom i hans bil en bit till "Om Rasas". Det är ju alldeles för varmt och backigt för att någon vid sina sinnes fulla bruk ska vara ute och åka utan kamrater eller hjälpbil. Jag tackar vänligt och bestämt nej - jag kan arabiska för dåligt för att förstå långa utläggningar. Nu visste jag ju att jag var på rätt väg, "Umm ar-Rasas" stod ju på fusklappen.

Efter ett par timmar började jag känna ett sting av tvivel. Det var väldigt varmt (GPS-en rapporterar nu över 30 grader), ganska backigt och mycket blåsigt. Men skam den som ger sig. Och hur ger man sig egentligen mitt ute på den jordanska landsbygden? Det var bara att bita i. Efter lite drygt 70 km gör pulsen ett hopp uppåt. Det beror på att där bodde två mycket ilskna hundar som inte alls var intresserade av om jag kunde prata obehindrat, de ville veta hur jag smakade. Jag blev livrädd och tryckte i vad jag hade där ett tag. Så småningom kom jag faktiskt till Umm ar-Rasas, eller hur det nu stavas, som är ett av världsarven uppenbarligen. Arkeologiska fynd från romartiden. Jag var inte på museumbesökarhumör men jag har ändå varit där. Nu fick jag snart vända norrut och det kändes bra med tanke på vinden.

Efter ytterligare ett tag kom jag till Dhiban (också på fusklappen). Där hade skolan nyss slutat och många ungdomar ville byta några ord. Några gånger stannade jag men oftast bara vinkade jag. Det finns ett konstigt beteende här nere, fyra gånger kastade ortens ungdomar sten efter mig utan att träffa. Man undrar om de inte spelar brännboll när nere. David fällde ju Goliat med en sten men turligt nog för mig verkar den förmågan ha gått i glömska.

Nu hade jag definitivt vänt norrut och skulle förbi orten Libb (på fusklappen). En ort med ett så trevligt namn kan ju bara vara något att längta efter. Det är bara en liten detalj med Libb, vägen dit är lite kurvig på Google Maps. En annan sak att tänka på är att kurvor i den här delen av världen ofta beror på att vägen ska upp för något eller ner för något. Efter en behaglig mil norrut från Dhiban drog vägen alltså neråt i 250 höjdmeter och som dom säger i Jordanien, det som en gång har åkt ner måste också komma upp. I takt med att jag la höjdmetrarna under mig steg värmen, väl uppe på Madabanivå igen var det nästan 40 grader varmt. Det är varmt det och det är inte många cyklister som tränar i den värmen. Här nere är det över huvud taget få cyklister som tränar men när det är 40 grader varmt är det bara en som gör det. Nu hade jag lite huvudvärk vilket ju inte är att rekommendera. Jag förstod att det var läge att bevaka att jag drack som jag borde.

Nu hade jag rullat på cykeln i fem timmar och allvarligt talat var jag lite nöjd. Men var är de trevliga herrar som erbjuder skjuts när man som bäst behöver dem? Det vara bara att bita i. Mellan Madaba och Amman var vätskan definitivt slut trots påfyllning i Dhiban. Jag stannade och köpte två Coca-Cola (hade dåligt med småpengar för att köpa saker för och affärsägarna har aldrig växel här). De drack jag på plats i skuggan av ett tak.

De sista tre milen är inte så mycket att säga om. Jag lärde mig en ny infart från Madaba, passerade IKEA, temperaturen passerade 40 grader igen. Jag överlevde Airport Road och kom hem som en mycket trött och mycket matt måmit. Jag har ställt in kvällens gympass. Nu ska jag vätska upp mig lite och sen ska jag handla mat.

Skaffa en bra karta, förbered passen väl och underskatta inte värmen.

Mamma Mia en sån lördag

Jag har uppnått målet. Det har mitt gym meddelat. I dag fick jag ett mail som löd så här: "On behalf of Fitness First - MMJ, we're delighted to let you know that already this week you have achieved the recommended guidelines for physical activity. Great effort!". Man blir stolt, glad och ödmjuk som vi säger i min familj utan att mena så mycket med det - i alla fall inte det där med ödmjuk. Sedan läste jag nästa stycke och förstår att det som krävs för att uppnå målet är 75 minuter hyfsad träning per vecka - och om man har som ambition att träna 2-3 timmar per dag känns det ju lite futtigt. Men i alla fall, jag har rört mig så mycket som jag bör enligt WHO. Det måste vara stort.

Detta måste firas, varför inte med en musikal? I dagarna gästar en internationell uppsättning av Mamma Mia Amman och vi hade biljett till matinéföreställningen i dag. Vi gick dit tillsammans med andra delar av svenskkolonin. Eller gick och gick - som både fästmön och jag fått det uppmuntrande mailet från gymmet bestämde vi oss för att vi fick ta taxi. Våra vänner har tillgång till egen bil och bestämde sig av outgrundlig anledning för att ta den. Vi kom fram först, det var 30 grader varmt och ont om skugga. Våra vänner hade biljetten men en kvart före föreställningens början var det de enda dom visste vart de hade. De visste varken var de var eller vart de skulle. Goda råd var dyra och fästmön var svettig i hårfästet vilket aldrig är ett bra tecken, eller nästan aldrig i alla fall.

Räddningen blev Ayman i supporten, han skrev ut nya biljetter så att jag och fästmön kunde komma in i skuggan. Inte bara det, när han fick veta att vi var fem stycken men satt lite spridda gav han oss platser på en och samma rad. Dessutom i en mycket bättre sektion än där vi köpt biljett. Bara så där. Ayman är killen hela dan. Jag och fästmön kom in i skuggan, våra vänner anlände med hjälp av en taxi på stan och en annan taxichaufför i telefonen och showen kunde börja. Det var en internationell uppsättning av Mamma Mia. Man kände igen allt, kanske bara att det var lite mer skämt under bältet än man annars uppfattar. Det kan vara så att skillnaden bara är att i Amman uppskattades varje sådant skämt storligen och högljutt. Huvudpersonen (mamman) fick nästan stående ovationer på stickrepliken "man jag HAR inte legat med hundratals män". Bilden nedan är dekoren, jag tog bilden innan man meddelade att det var strängeligen förbjudet att ta bilder. Jag tror bara jag hörde det meddelandet.

På kvällen åkte jag och fästmön till en liten spansk bar vi fick tips om för några år sedan. Baren var stängd men restaurangdelen var öppen. Vi fick god mat och dryck i den nu 23-gradiga värmen. I morgon ska det bli riktigt varmt i Amman men fästmön ska upp tidigt för att åka på begravning i Jerusalem och då passar jag på och ger mig ut på en distanstur. Med lite tur är jag hemma före 10 och innan temperaturen går över 30 grader. Två veckor till Siljan runt - nu gäller det att sätta fart. 75 minuter i veckan - pyttsan.

En dag av enkla nöjen

Jag är en man med enkla nöjen. På en roll-up i gymmet står det "Eat, train, sleep, repeat". Ungefär så tänker jag också, i alla fall nästan. I dag har varit en mycket skön och lite annorlunda fredag. Det började med att jag cyklade ner till starten för ett cykellopp som skulle gå av stapeln vid klockan 8, inshallah (om Gud vill, allt här nere är inshallah). Jag cyklade iväg strax före 7, kom fram till starten kring kvart i 8 och sedan började jag vänta. Det var ju folk där och packade upp lånecyklar men först kring halv 9 kom nästa cyklist. Vi fortsatte vänta och det kom fler folk, polis, ambulans och TV till platsen. Kring kvart över 9 drog loppet igång. Jag var med ett tag i början men är inte riktigt i form och fick släppa täten någon tredjedel in i loppet. Det var ju ett kort lopp och 57 minuter efter start kom jag i mål. Sedan väntade vi i två timmar tills de sista kom i mål och jag fick se prisutdelningen. Under väntetiden pratade jag med lite andra cyklister och hade det småtrevligt.

Sedan fick jag kasta mig hem. I går träffade vi nämligen traktens Sheikh och han talade om att det var bröllop i dag med hans son och vi var som grannar förstås välkomna till firandet. Ja, jag var välkommen till allt firande medan fästmön inte fick komma till lunchen, Den var begränsad till bara män och med tanke på att det ändå skulle komma 1 500 gäster kan man ju förstå behovet av begränsning. Man kan se diskussionen framför sig "Vi kan inte bjuda alla, du får välja ut dina närmaste vänner". Jag minns allvarligt talat inte vad den här typen av tillställning kallas men jag förstod på dem jag lunchade med att man såg det som ett viktigt sätt att markera att alla i Jordanien är mer eller mindre släkt. Ett sätt att bevara freden - och få god mat.

Jag kom hem och duschade och tänkte vila lite innan jag gick dit. Kvart över två lät det som att tredje världskriget bröt ut och då förstod jag att det var dags att gå ut. Det var ett gäng kompisar till brudgummen som passade på att avlossa diverse handeldvapen mitt inne i Amman. Ungdomen av i dag. Jag gick in tältet med de 1 500 gästerna som alla hade kommit i tid verkade det som och maten var på väg ut. Vi fick Mansaff som är en jordansk nationalrätt. Man kan säga att det är långkokt lammlägg på en bädd av ris som kokats i en kryddad vätska på mjölk och grädde tror jag. Över detta hälls varm yoghurt. Jag fick plats vid ett bord med tre av sheikhens svågrar och en brorson och vi började äta. Maten serverades på stora fat. Varje fat räckte säkert till sex personer och man hade beställt 500 fat. Maten låg på en tunn brödskiva och var täckt av en tunn brödskiva. Däremellan låg själva mansaffen. Vi stod upp och man åt genom att, som en av svågrarna uttryckte det, använda handen som bulldozer i riset och köttet. Bara högerhanden. Man formade den varma maten till en liten boll som man stoppade i munnen. Mycket gott, jämlikt och socialt. När man ätit gick man. Lite surrealistiskt men tältet som var fyllt av 1 500 personer av manskön klockan 14 var helt tomt klockan 15. På vägen ut tvättade man handen i stora handfat som transporterats dit.

Efter lunchen tittade jag på giro-etappen. VPN-lösningar är en välsignelse när det fungerar och de gjorde den i dag. Jag fick alltså europeisk sporthändelse med svensk kommentator och till det drack jag en lokal jordansk öl. Strängt taget kan nog en vilodag inte bli mycket bättre. Jag är en man med enkla nöjen.

I kväll ska vi på familjens bröllopsfirande. Det blir bara 300 gäster och båda könen. Sheikhen ser fram emot att dansa med Fästmön. Här nere går hon under benämningen "My wife" och det är nog tur det. Fästmön påminner lite om en bra cykeltur och sådant uppskattar män. Måmiter och andra män. En taxi som fästmön åkte i häromdagen hade en dekal som ungefär löd så här "En väg utan backar är som en kvinna utan kurvor. Du kanske snabbt kommer dit du ska men hur roligt har du egentligen under tiden?". Sheikhen och hans söner är inte måmiter men de vet att rätt uppskatta en väl doserad kurva. Jag berättar nog mer om det sen.

A man gotta do watta man gotta do

Vi lever i ett ganska konservativt samhälle. Man kan märka det på klädsel men också på hur människor bemöts. Till exempel går ingen vuxen man i den här stan med shorts. Bortsett från mig då. Jag har gått med på att inte gå i cykelshorts mer än nödvändigt men är det över 20 grader i skuggan känns shorts som rätt klädsel även om det suddar ut cykelbrännan på benen.

Fästmön säger att det är skönt att ha mig här nere för då är det ingen som pratar med henne i onödan. Man, eller kanske snarare män, vänder sig helt automatiskt till mig. Kvinnor vänder sig närmast bort. Om man bortser från den trevliga farmaceuten på kvartersapoteket och ungdomar under 25. Det är väl sådant man får vänja sig vid antar jag. Det är alltså lite av ett macho-samhälle vi rör oss i. Men där frodas också en sorts humor som kanske är typisk. I alla fall har jag fått ett skämt draget för mig flera gånger de senaste veckorna och använt det själv också. Det är många män här nere som säger "Jag får alltid sista ordet där hemma" - "Jaså, vad säger du då?" - "Yes dear".

Vi män har självklart rollen som stöttare och vägröjare för våra kvinnor i denna typ av samhälle. Eller våra och våra men ni förstår vad jag menar. I dag har jag varit ett sådant stöd flera gånger för flera olika kvinnor. Det började på morgonen när vi drog ut på en liten tur. Vi var fyra stycken som började men en av oss hade mer bråttom än vi förstått och hon vände hem ganska snart och tog då med sig vår guide. Eftersom jag åkt vägen förut var vi överens om att jag skulle kunna guida vidare så jag och Sandi åkte vidare. Sandi är en kvinna som är uppvuxen i Danmark men har arabiskt påbrå och nu varit i Jordanien ett år för att studera. Hon och jag fortsatte alltså den kuperade vägen och ganska slingriga vägen och jag gjorde mitt bästa för att uppmuntra henne. När vi klarat den sista backen slappnade jag av lite och glömde att svänga vänster och då hamnade i den hemliga polisens vägspärr. Det är sådant som gör att man blir ifrågasatt som stöttande man, enkla misstag liksom. Vi släpptes omgående.

När vi kom tillbaka till starten tänkte jag åka ett varv till men drack lite vatten först och slängde ett öga på telefonen. Fästmön hade skickat ett lite desperat meddelande som fick mig att ändra mina planer. Det stod "Ring så fort du ser det här är du snäll, jag får ingen kontakt och musen fungerar inte". Sådant kan få en att ändra planer ska jag säga. Så jag åkte till fästmöns kontor den snabbaste vägen. När jag kom in satt fästmön och kontorskollegorna i fikarummet. En av kollegorna skrattade åt mig och och min måmitutstyrsel så att hon fick lov att ursäkta sig och uppsöka närmaste toalett. Fästmön såg glad snarare än skyldig ut och det gjorde mig lite lättad. Vi gick in på hennes rum för att se vad som strulade. Jag extraknäcker nämligen som oavlönad datasupport. Något i datorn gjorde att den inte kopplade upp sig mot det trådlösa nätverket men det hittade jag ganska snart. Det var värre med musen. Fästmön hade lånat den av henne som nu var på toaletten och trodde hon fått en arabisk mus. Den var sladdlös och hade en sån där USB-sticka som man satte i datorn och det verkade fungera, men när man rörde på musen åt höger åkte markören åt vänster och knapparna verkade inte fungera alls. Det blev bättre när hon vände musen helt om. Jag tänkte lite på mina kollegor på supporten då. Men jag skrattade inte, så mycket.

Nu framåt kvällen börjar jag ladda för att bli race-ready. Det är ju tävling på fredag morgon. Efter dagens träning tog jag cykeln till en tvätt. Cykeln ska nämligen vara ren vid tävlingsstart. Det är inte en Velominatiregel men allmänt tillämpat ändå. Jag har inte frågat fästmön om vad hon skulle tycka om jag tvättar cykeln i badrummet och med tanke på att hon såg lite skrynklig ut när jag lämnade hennes kontor dubbelvikt av skratt tidigare på dagen ville jag inte väcka mer ont blod. Så jag tog cykeln till den lokala biltvätten. Där blev den rejält avspolad med högtrycksspruta och torkad med tryckluft. Det kostade inget och jag tror att innehavaren tyckte att så länge han slapp klä sig som jag kunde han bjuda på en tvätt. Nu står cykeln ren och fin i köket. Klubbkläderna är tvättade och nummerlappen uthämtad. I morgon är det vilodag.

Siffror är inte allt - men ändå

Det är inte det att jag gillar siffror. Det gör jag verkligen inte. 84 är till exempel en siffra jag verkligen inte gillar. Så nu skriver jag inte mer om den. Ni får gissa vad den betyder själva.

Men lite grann är det ett kännetecken på måmiter att de känner till siffror och gärna tar reda på dem. I går berättade jag om måtten kilometer och meter. Som ju används i helt olika avseenden, ungefär som man mäter mängden bär man plockar i hinkar och strömming mäts i kast. Så även om jag inte är särskilt förtjust i siffror, och särskilt inte i 84, så känner jag ju till dem.

Det blev ingen cykling i dag. Jag och fästmön är ju med i ett gym och vi stöttar varandra i vårt nya liv genom att gå dit tillsammans. Det känns fint på något sätt. Snart kan det vara för varmt för att träna ute och då är det ju bra att känna till vad man har att göra inomhus i luftkonditionerade rum. Fästmön fick ett skov av längtan hem till Östersund och vintern så hon provade de maskiner de har här som simulerar skridskoåkning. Hon konstaterade efteråt att hon inte blev andfådd och jag sa att det är för att hon är i så bra form. När det gäller fästmön använder vi inte siffror utan bara en positiv känsla.

Jag testade spinning, något som kallades Les Mills RPM. Men det är rätt mycket som vanlig spinning tycker jag. Jag var ensam i lokalen om att ha skor som kunde sättas fast i pedalerna och snudd på ensam om att ha kört spinning i någon omfattning. Det fanns ingen mikrofon så jag var tvungen att diskret koncentrera mig på instruktören hela passet för att försöka uppfatta vad man skulle göra. Efteråt frågade instruktören (som hette Esra) vad jag hette och sa att det var trevligt att träffas. Fästmön undrade lite vad det handlade om men jag sa att de har en code-of-conduct där det står att alla gäster ska hälsas med namn. Det berodde säkert inte alls på att jag tokstirrat på människan i närmare en timme, troligen med något vilt i blicken eller på att min pulsmätare på TV-skärmen visat rött 20 av de 55 minuter vi höll på.

Men när man är med i vårt gym skickar något system hem lite siffror efter träningen. Det sorgliga med dessa siffror är att man inte känner igen så många av dem. Det verkar som att gymmet använder andra mått än de vanliga. Som om man hade räknat bär man plockar i liter och strömming i kilo. Det här gymmet använder något som man kallar MEP:s (Myzone Effort Points). I dag skickade de hem bud om att jag presterat 211 MEP. Alla förstår ju att detta inte är något som man berättar någonstans, det finns ju ingen som kan sätta det i relation till något. Det är ju inte som att säga att man peakade på 95 % av maxpulsen, att man presterade över 300 watt i 15 minuter och att snittkadensen var 93. Sånt talar inte Myzone om minsann. Det är ju inte så att jag gillar siffror men om man nu ändå ska använda siffror är det ju bra om det är sådana som någon kan relatera till. Bara det inte är 84.

Nästa gång jag går på gymmet ska jag ta med min egen mätutrustning. Det är ju inte det att jag gillar siffror men om man nu ändå ska mäta kan man ju använda rediga mått.