Fästmön säger att det är skönt att ha mig här nere för då är det ingen som pratar med henne i onödan. Man, eller kanske snarare män, vänder sig helt automatiskt till mig. Kvinnor vänder sig närmast bort. Om man bortser från den trevliga farmaceuten på kvartersapoteket och ungdomar under 25. Det är väl sådant man får vänja sig vid antar jag. Det är alltså lite av ett macho-samhälle vi rör oss i. Men där frodas också en sorts humor som kanske är typisk. I alla fall har jag fått ett skämt draget för mig flera gånger de senaste veckorna och använt det själv också. Det är många män här nere som säger "Jag får alltid sista ordet där hemma" - "Jaså, vad säger du då?" - "Yes dear".
Vi män har självklart rollen som stöttare och vägröjare för våra kvinnor i denna typ av samhälle. Eller våra och våra men ni förstår vad jag menar. I dag har jag varit ett sådant stöd flera gånger för flera olika kvinnor. Det började på morgonen när vi drog ut på en liten tur. Vi var fyra stycken som började men en av oss hade mer bråttom än vi förstått och hon vände hem ganska snart och tog då med sig vår guide. Eftersom jag åkt vägen förut var vi överens om att jag skulle kunna guida vidare så jag och Sandi åkte vidare. Sandi är en kvinna som är uppvuxen i Danmark men har arabiskt påbrå och nu varit i Jordanien ett år för att studera. Hon och jag fortsatte alltså den kuperade vägen och ganska slingriga vägen och jag gjorde mitt bästa för att uppmuntra henne. När vi klarat den sista backen slappnade jag av lite och glömde att svänga vänster och då hamnade i den hemliga polisens vägspärr. Det är sådant som gör att man blir ifrågasatt som stöttande man, enkla misstag liksom. Vi släpptes omgående.
När vi kom tillbaka till starten tänkte jag åka ett varv till men drack lite vatten först och slängde ett öga på telefonen. Fästmön hade skickat ett lite desperat meddelande som fick mig att ändra mina planer. Det stod "Ring så fort du ser det här är du snäll, jag får ingen kontakt och musen fungerar inte". Sådant kan få en att ändra planer ska jag säga. Så jag åkte till fästmöns kontor den snabbaste vägen. När jag kom in satt fästmön och kontorskollegorna i fikarummet. En av kollegorna skrattade åt mig och och min måmitutstyrsel så att hon fick lov att ursäkta sig och uppsöka närmaste toalett. Fästmön såg glad snarare än skyldig ut och det gjorde mig lite lättad. Vi gick in på hennes rum för att se vad som strulade. Jag extraknäcker nämligen som oavlönad datasupport. Något i datorn gjorde att den inte kopplade upp sig mot det trådlösa nätverket men det hittade jag ganska snart. Det var värre med musen. Fästmön hade lånat den av henne som nu var på toaletten och trodde hon fått en arabisk mus. Den var sladdlös och hade en sån där USB-sticka som man satte i datorn och det verkade fungera, men när man rörde på musen åt höger åkte markören åt vänster och knapparna verkade inte fungera alls. Det blev bättre när hon vände musen helt om. Jag tänkte lite på mina kollegor på supporten då. Men jag skrattade inte, så mycket.
Nu framåt kvällen börjar jag ladda för att bli race-ready. Det är ju tävling på fredag morgon. Efter dagens träning tog jag cykeln till en tvätt. Cykeln ska nämligen vara ren vid tävlingsstart. Det är inte en Velominatiregel men allmänt tillämpat ändå. Jag har inte frågat fästmön om vad hon skulle tycka om jag tvättar cykeln i badrummet och med tanke på att hon såg lite skrynklig ut när jag lämnade hennes kontor dubbelvikt av skratt tidigare på dagen ville jag inte väcka mer ont blod. Så jag tog cykeln till den lokala biltvätten. Där blev den rejält avspolad med högtrycksspruta och torkad med tryckluft. Det kostade inget och jag tror att innehavaren tyckte att så länge han slapp klä sig som jag kunde han bjuda på en tvätt. Nu står cykeln ren och fin i köket. Klubbkläderna är tvättade och nummerlappen uthämtad. I morgon är det vilodag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar