Ja, jag fick nog - eller en cykel i varje hamn

Det finns ett sällskap på Internet som kallar sig Velominati. Riktiga cyklister betraktar dessa som posörcyklister men vi måmiter kan nästan hela Velominatis regelbok "The Rules" utantill och citerar den gärna för varandra. Jag länkar inte dit för jag vill inte driva trafik från bloggen - är du nyfiken får du googla.

Regel nummer 12 talar om det korrekta antalet cyklar man bör äga. Formeln för detta är (n + 1) där n är antalet cyklar man äger just nu. I paragraf 12 finns också ett alternativ sätt att räkna ut hur många cyklar man kan äga och då är formeln (s - 1) där s är antalet cyklar partnern angett som det antal då måttet är rågat och det ömsesidiga hemmet måste delas.

Fästmön har svagheter (har jag hört) men avundsjuka är inte en av dem. Hon är aldrig avundsam eller begränsande så länge det är mina egna pengar jag gör slut på. Vi har därför inte kommit i närheten av att få en diskussion om antalet cyklar. Det kan ju också bero på att jag ännu inte har särskilt många. Jag har till exempel ingen MTB, ingen bancykel, ingen downhillcykel, ingen elcykel och inte heller någon cross-country. Jovisst ja, det har jag ju numer i Amman. Men jag har i alla fall inte någon Monark (för inomhusträning) eller BMX så egentligen är det lite synd om mig. Hur många cyklar jag faktiskt har behöver vi ju inte gå in på här.

Den trogna - och uppmärksamma - läsaren kan ju redan ha uppfattat att jag tyckte lite synd om mig för några dagar sedan. Fästmön har i alla fall sagt att jag låtit lite självömkande i vissa inlägg. Ni trogna har ju följt mina spaningar bland Jerusalems och Tel Avivs cykelaffärer. Många av er nog har säkert förstått att jag är en man med stor förmåga till självbehärskning och det kanske kommer som en överraskning eller lite av en besvikelse när jag nu måste erkänna att jag fallit för frestelsen. Men så är det. Jag pallade inte för det inre och yttre trycket. I går åkte jag tillbaka till Moshe en andra gång för att titta lite mer på den begagnade Giant han hade pekat på som en lämplig inhysing i ett garage nära mig. När Moshes medarbetare satte en sadel på cykeln fick jag ju åtminstone anstränga mig såpass att jag tog en provrunda och när sedan en annan av Moshes medarbetare plockade fram en lagom lång styrstam var det på något sätt lite kört. Jag hade blivit övertalad efter att länge och ståndaktigt bara varit ute för att titta lite.

Fästmön tror inte riktigt på den historiebeskrivningen. Hon menar att det faktum att jag hade med mig cykelskorna, pedalerna och en cykelhjälm till Moshe talar för att jag redan hade bestämt mig. Hon påstår att det hade krävts enorma dolda brister på Gianten för att jag inte skulle ha köpt den. Hon har givetvis fel. Varje cyklist känner ju till vikten av att ha rätt utrustning med sig överallt och det vore ju rent av dumt att lämna dessa saker hemma när man faktiskt tänkte sig förbi en cykelaffär.

I alla fall har jag nu en idé om att föreslå Velominati en ny regel, eller en paragraf 12 b i The Rules. Det borde vara uttalat att man åtminstone ska ha en cykel i varje stad där man vistas mer än två veckor om  året. Det har jag numer. Hemma i Uppsala står Silverpilen, Newton och Grålle. I Amman står Mön i Amman och i Jerusalem huserar Blacken. I morgon ska jag rasta honom. Jag drar mig i kväll tillbaka som en lyckligare människa. Fästmön tycker att det är konstigt att jag väljer att komparera lycklig på det sättet - hon menar att antingen är man lycklig eller också är man olycklig och undrar om jag var olycklig förut när jag "bara" hade henne som familj i Jerusalem. Hon undrar om jag var lyckligare när jag var i Uppsala med mina cyklar medan hon var i Amman och slet för brödfödan. Ibland önskar man att man antingen hade ordets gåva eller förstånd nog att inte skriva allt man tänker.