Om att hålla tand för tunga och tungan rätt i mun

Jag gillar inte hög fart eller höga höjder. Jag tror det blir värre med åren. Men redan för några år sedan medan jag fortfarande åkte utförsåkning drog jag mig för svarta backar och om jag kom till en gällde det bara att komma ner levande. Någon njutning var det inte fråga om.

Det är samma sak på cykel, att åka nerför branta backar med tvära kurvor och lagom slipprig asfalt är inte spännande. Det är otäckt. De som kan säger att det gäller bara att titta långt fram i kurvan, bromsa strax innan svängen och hålla tungan rätt i mun och luta cykeln lagom mycket. Lättare sagt än gjort. Det finns två grupper av cyklister som har cykling som träningsform; de som har kraschat och de som ännu inte har kraschat. Jag tillhör den förra gruppen och jag vill inte göra om det.

Men jag brukar gilla att åka uppför. Jag är ganska stark i benen och kan klämma ur mig hyfsat med watt för att driva cykeln och mig framåt och uppåt. Uppför har man också koll på läget, kan sitta upprätt och hinner se sig omkring. En ganska behaglig historia alltså. Så vill jag i alla fall minnas det.

I det här landet finns det många backar och en del av dem har jag stött på i dag. Då insåg jag konsekvensen av något jag vetat ganska länge. Jag har gått upp i vikt och nöjet med att åka i uppförsbackar har minskat i proportion till detta. Det har helt enkelt blivit jobbigare att cykla uppför. Det är hemskt - något måste göras.

Fästmön hon säger att "jag älskar dig och dina kilon precis som de är". En gång sa jag att det är med kärlek och kilon lite grann som med en godispåse, det är inte det att det inte räcker till alla men om man är lite färre blir det mer till var och en och ungefär så känner jag med cykelwatten och kilona. Då sa fästmön att kärlek är minsann inte som en godispåse - behövs det kan man bara älska lite mer så att alla får det de behöver. "Jaha" - tänkte jag - "så du menar att då kan jag väl bara trampa lite mer då i uppförsbackarna". Riktigt så enkelt är det ju inte. Men jag kände att det inte var läge att tjafsa om en sådan småsak så i stället sa jag "Jag älskar dig och ALLA dina kilon med". Fel, fel, fel. "Vadå ALLA mina kilon" - sa fästmön - "tycker du att jag är fet?". Blicken jag fick efter det var så kall att det var då jag insåg att hon och jag skulle kunna klara oss utmärkt utan luftkonditionering i Amman.

Hur som helst, tillbaka till mig och cyklingen. I dag har jag provat min nya kompis i backarna väster om Jerusalem. Det är inget fel på cykeln och det är väl i princip inte något fel på mig heller men det är för mycket av mig. Det är därför jag lägger ut så lite bilder av mig på bloggen. Detta måste det göras något åt och det enda hoppet är att formtoppen inte behöver komma förrän i november och racet "From dead to red" i Jordanien. Dit är det cirka ett halvår. Chansen finns fortfarande att komma i form. I morgon ska jag träffa en norrman som cyklar här i trakterna och han ska visa mig några bra ställen. Kanske får jag då en ordentlig värdemätare så jag ser hur illa det är.