Det finns så många gränser att ta sig över.

I dag har jag cyklat fem mil. Det är normalt sett ingenting att skriva hem om. Många av er undrar nu varför jag då gör det och det kommer jag snart till, men ni måste tåla er lite.

När måmiter kommer till en ny stad så är ofta första frågan "hur tar jag mig härifrån" och det ska då inte uppfattas som att man längtar bort. Det är bara ett uttryck för att om man ska kunna träna så måste man ut ur stan. Jag har ju berättat om min väg ut ur stan och hur läskig den kan vara. I dag har jag vågat mig på att åka ut åt ett helt annat håll och hittade alldeles fantastiska träningsmöjligheter bara fem kilometer bort, ingen rondell och relativt lite trafik. Det är fantastiskt. Att jag vågade mig på att testa en ny väg har också ökat min förståelse för Amman och hur man hittar här och det är också bra. Det har alltså varit en bra dag även om det bara blev fem mil cyklat som jag ska skriva om snart.

När jag sa att jag skulle ut i eftermiddag uppmanade fästmön mig att använda reflexväst. Jag har inga cykeldräkter som passar till reflexväst men det sa jag inte. Jag sa att jag skulle se till att vara hemma innan det blev mörkt. I dag har jag cyklat fem mil - sen blev det mörkt. Jag ska berätta om de där fem milen snart.

Fästmöns omtänksamma ord fick mig att tänka på att måmiters mognad på många sätt liknar barns uppväxt. Ni vet, i början bäddar man så att de inte ska rulla ur sängen, sen blir dom större och större, de geografiska begränsningarna blir mindre och mindre begränsande och så småningom är det mer värderingsmässiga regler man försöker upprätthålla. Rök inte, knarka inte, bli inte förälder för tidigt eller tillsammans med någon du inte känner och så vidare. Till slut säger man bara "var försiktig". Jag vet att många måmiters respektive tänker likadant. Jag nämner inte här fästmön för hon blir lite irriterad om jag lägger ord i hennes mun och det här har jag bara indirekta källor för även om de är trovärdiga. Men jag har hört talas om måmitrespektive, vi kan för enkelhetens skull kalla dem Ulrikor, som säger "Det började med att han skulle röra lite på sig och det var ju bra så det stöttade jag verkligen. Sen när han skulle köra lopp tyckte jag att det var ju lite konstigt - han är ju ändå 50 år. Men känner han att de är viktigt så. Sen skulle plötsligt Vätternrundan köras i värsta elittempot och det tyckte jag väl var lite mycket men då var det ju för sent att säga något. Så nu nöjer jag mig faktiskt med att påtala att det inte ser så bra ut med cykelbyxor när vi går bort nånstans och att han inte får hänga sina svettiga kläder på min rena tvätt". Det här gäller ju inte mig och fästmön utan någon annan måmit och hans Ulrika. Utvecklingskurvan kan dock skådas ganska generellt i måmitkretsar, har jag hört.

Men jag var hemma innan det blev mörkt. Ett tag trodde jag inte det men sen tog jag av mig solglasögonen. Det har hängt regnmoln över Amman i dag och egentligen behövde jag inte solglasögon. Men då mindes jag regel #39, "Never ride without your eyewear" och då fick det ju vara lite skymningsaktigt hela vägen.

Men alltså, 50 km. Varför över huvud taget skriva om det? För att jag också har gjort 1 300 meter i dag. Det finns två mått i måmitens liv. Kilometer och meter. Kilometer är måttet för hur långt man cyklat, meter är måttet för hur mycket man cyklat uppför. Normalt har man ju cyklat lika mycket nerför men det är uppför det är jobbigt - prova själv - och därför berättar man om uppförsmetrarna. 1 300 uppförsmetrar på 50 kilometer. Då kan jag säga att det inte är så mycket plattåka. Jag kan lägga mig som en lite nöjd måmit efter 1 300 meter.

Innan jag går och lägger mig ska jag duscha, jag tror fästmön uppskattar det. Vi har särskilda reglage för att slå på värmaren och varmvattenpumpen. Så här såg det ut när jag kom hem efter eftermiddagsturen.

Det är inte bra. Det enda som är påslaget är kallvattenpumpen. Men vad säger fästmön om jag först går och handlar i cykelbyxor medan vattnet blir varmt?