En dag av enkla nöjen

Jag är en man med enkla nöjen. På en roll-up i gymmet står det "Eat, train, sleep, repeat". Ungefär så tänker jag också, i alla fall nästan. I dag har varit en mycket skön och lite annorlunda fredag. Det började med att jag cyklade ner till starten för ett cykellopp som skulle gå av stapeln vid klockan 8, inshallah (om Gud vill, allt här nere är inshallah). Jag cyklade iväg strax före 7, kom fram till starten kring kvart i 8 och sedan började jag vänta. Det var ju folk där och packade upp lånecyklar men först kring halv 9 kom nästa cyklist. Vi fortsatte vänta och det kom fler folk, polis, ambulans och TV till platsen. Kring kvart över 9 drog loppet igång. Jag var med ett tag i början men är inte riktigt i form och fick släppa täten någon tredjedel in i loppet. Det var ju ett kort lopp och 57 minuter efter start kom jag i mål. Sedan väntade vi i två timmar tills de sista kom i mål och jag fick se prisutdelningen. Under väntetiden pratade jag med lite andra cyklister och hade det småtrevligt.

Sedan fick jag kasta mig hem. I går träffade vi nämligen traktens Sheikh och han talade om att det var bröllop i dag med hans son och vi var som grannar förstås välkomna till firandet. Ja, jag var välkommen till allt firande medan fästmön inte fick komma till lunchen, Den var begränsad till bara män och med tanke på att det ändå skulle komma 1 500 gäster kan man ju förstå behovet av begränsning. Man kan se diskussionen framför sig "Vi kan inte bjuda alla, du får välja ut dina närmaste vänner". Jag minns allvarligt talat inte vad den här typen av tillställning kallas men jag förstod på dem jag lunchade med att man såg det som ett viktigt sätt att markera att alla i Jordanien är mer eller mindre släkt. Ett sätt att bevara freden - och få god mat.

Jag kom hem och duschade och tänkte vila lite innan jag gick dit. Kvart över två lät det som att tredje världskriget bröt ut och då förstod jag att det var dags att gå ut. Det var ett gäng kompisar till brudgummen som passade på att avlossa diverse handeldvapen mitt inne i Amman. Ungdomen av i dag. Jag gick in tältet med de 1 500 gästerna som alla hade kommit i tid verkade det som och maten var på väg ut. Vi fick Mansaff som är en jordansk nationalrätt. Man kan säga att det är långkokt lammlägg på en bädd av ris som kokats i en kryddad vätska på mjölk och grädde tror jag. Över detta hälls varm yoghurt. Jag fick plats vid ett bord med tre av sheikhens svågrar och en brorson och vi började äta. Maten serverades på stora fat. Varje fat räckte säkert till sex personer och man hade beställt 500 fat. Maten låg på en tunn brödskiva och var täckt av en tunn brödskiva. Däremellan låg själva mansaffen. Vi stod upp och man åt genom att, som en av svågrarna uttryckte det, använda handen som bulldozer i riset och köttet. Bara högerhanden. Man formade den varma maten till en liten boll som man stoppade i munnen. Mycket gott, jämlikt och socialt. När man ätit gick man. Lite surrealistiskt men tältet som var fyllt av 1 500 personer av manskön klockan 14 var helt tomt klockan 15. På vägen ut tvättade man handen i stora handfat som transporterats dit.

Efter lunchen tittade jag på giro-etappen. VPN-lösningar är en välsignelse när det fungerar och de gjorde den i dag. Jag fick alltså europeisk sporthändelse med svensk kommentator och till det drack jag en lokal jordansk öl. Strängt taget kan nog en vilodag inte bli mycket bättre. Jag är en man med enkla nöjen.

I kväll ska vi på familjens bröllopsfirande. Det blir bara 300 gäster och båda könen. Sheikhen ser fram emot att dansa med Fästmön. Här nere går hon under benämningen "My wife" och det är nog tur det. Fästmön påminner lite om en bra cykeltur och sådant uppskattar män. Måmiter och andra män. En taxi som fästmön åkte i häromdagen hade en dekal som ungefär löd så här "En väg utan backar är som en kvinna utan kurvor. Du kanske snabbt kommer dit du ska men hur roligt har du egentligen under tiden?". Sheikhen och hans söner är inte måmiter men de vet att rätt uppskatta en väl doserad kurva. Jag berättar nog mer om det sen.