Att anta utan att veta kan vara fördomsfullt - eller praktiskt

Den här resan har ett väldigt annorlunda upplägg än mina tidigare resor till Mellanöstern. Tidigare har det varit i tjänsten, som en del av studier eller som del av ett biståndsprojekt av något slag. Nu reser jag helt privat. Jag berättar för dem jag möter att jag är ledig och bara en följeslagare till fästmön som är den som jobbar. Detta gör de flesta avundsjuka. Jag besöker andra områden och butiker än jag gjort tidigare och jag blir följdaktligen betraktad som något annat än det jag brukar bli betraktad som.

Den första cykelturen i Amman gjorde jag tillsammans med två 25-åriga triatleter. Vi körde fram och tillbaka till flygplatsen. Tråkig runda men samtidigt lite praktisk. Vi skakade hand och presenterade oss inför turen. När vi stannade för kaffe på vägen hälsade vi också på killarna bakom disken och dessa frågade hur gammal jag var. När jag berättade sanningen såg de mest imponerade ut - jag var ju trots allt ute och körde med några av Jordaniens bästa triatleter. Utan sällskap hade jag varit en lönnfet, skallig gubbe med för små kläder - nu var jag en idrottsman som höll på i en imponerande ålder.

Här i Jerusalem har jag alltså varit på cykeljakt. De flesta cykelaffärer jag kommit till har sålt leksaker men fyra av dem har sålt riktiga cyklar, varav två har haft landsvägshojar. När man kommer in i en sådan butik identifieras man omedelbart som en riktig människa. Det kan vara solbrännsränderna efter hjälmbanden, kanten på handleden där cykelhandsken slutar eller de rakade benen. Något är det i alla fall och undantagslöst har det varit så att cykelmekanikerna själva är cyklister. De vet vad de pratar om och när de ser mig vet de vad de pratar med. Det här är fantastiskt praktiskt.

Att man blir identifierad utifrån klädsel och sammanhang händer förstås hela tiden. Här känner man igen en ekumenisk följeslagare på västen, en ortodox jude på hatten och hårlockarna och en muslimsk taxichaufför på radbandet. Men i de fallen är det ju fråga om en sorts accessoarer som personen i fråga har valt eller måste ta på sig för att markera sin tillhörighet med sitt sammanhang. När det gäller cyklistattributen är det annorlunda. De så att säga uppstår av sig själva, är väldigt kroppsnära och aldrig, aldrig hotfulla - om man bortser från de svenska bilister som verkar se cyklister som sina svurna fiender. I förrgår såg jag att det var två olyckor med avsiktligt påkörda cyklister i Sverige. Att bli avsiktligt påkörd är jag inte rädd för här nere.

Men det fyller mig med välbehag att på det här sättet kunna gå in i butiker, träningsanläggningar eller kaféer och omedelbart hälsas välkommen i formen "välkommen till oss". Cyklingen har i Uppsala gett mig ett stort kontaktnät och många kompisar som jag gärna umgås med på och vid sidan av vägarna. Under dagarna här i Jerusalem har cyklingen gjort att jag skakat hand med fler "vanliga" människor än någonsin tidigare. Jag har 10 telefonnummer till folk som bor i stan i delar där jag aldrig har varit och det kommer att bli fler. Jag hoppas och tror att innan jag åker från regionen kommer jag att ha hittat folk som cyklar också på andra sidan muren. Jag har redan hört talas om att det finns träningsgrupper i Ramallah och cykelförsäljaren Moshe hade kunder i den stan också. Allt för att folk utgår från att det faktum att jag har en otroligt ful solbränna bara måste innebära att jag är en trevlig människa.

I morgon ska jag träffa en norrman som ska hjälpa mig hitta träningsslingor i Jerusalem. Vi vet ingenting om varanda men det kommer att bli trevligt. Det är en fördom jag litar på. Dessutom ska vi bättre på brännan. Så skulle alla ha det.