När normaliteten blir något misstänkt - en betraktelse

Häromdagen kom jag på mig själv med att vara lite obekväm med att allt kändes så vanligt. Trots allt befinner vi oss ömsom i en ockupationsmakt och ömsom i ockuperat område. Man tycker att detta skulle märkas på alla aspekter av livet här men så är det inte.

I Tel Aviv märks ockupationen nästan inte alls. Man har i och för sig problem med integration av både araber och etiopier och andra grupper och detta märks på spänningar i samhället. Men att det pågår en ockupation märks nästan inte alls. Alla hålls dock påminda om att livet är farligt genom några säkerhetskontroller här och var.

I Jerusalem märker man förstås av det hela lite mer. De västliga delarna - "Israel proper" - är i mycket bättre skick än de östra delarna av stan. Det finns soldater lite varstans och man möter både uniformerade beväpnade ungdomar och beväpnade bosättare nu och då.

Men det är långt från hur det var på 80- och 90-talet. Folk flanerar på gatorna, om man pratar med affärsinnehavarna i Gamla stan är det inte ockupationen som nämns först utan hotet från Islam (vi känner mest kristna i stan), den muslimska invandringen till Europa och korruptionen bland kyrkoledarna kommer först.  Sedan klagar man på de dåliga affärerna som ju ses som en effekt av oron och ockupationen men någon kampanda känner jag verkligen inte av. Man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

På den västra sidan nämns först hotet från islam (vi träffar mest judiska eller kristna taxichaufförer och bekanta) och den muslimska invandringen till Europa, sedan regeringskrisen och efter det kanske bostadskrisen. Bosättningarna närmast Jerusalem betraktas självklart som en del av Israel och att det skulle pågå en diskussion om att dela Jerusalem eller göra staden till någon annat än Israels huvudstad är fullkomligt borta ur medvetandet. Man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

Kommer man bort till Västbanken frågar folk vad man tänker om hotet från islam och invandringen till Europa (vi känner flest kristna här också), sedan om de dåliga affärerna och om hur kristna lämnar området. Men det finns inte så få människor i Palestina som verkar tycka att de för sin egen del har det så bra man kan förvänta sig. Gränskontrollerna och muren utgör ständiga men vana problem i vardagen och man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

Palestinierna är ett utsatt folk och kristna i Mellanöstern är en utsatt grupp. Utsattheten beror helt och håller på beslut fattade av människor. Ingen naturkatastrof har drabbat området och få människor är drabbade av akuta hot på grund av något sådant. Men det känns som att kampen för rättvisa gått i pension 67 år efter utropandet av staten Israel och Nakba (förstörelsen av 600 arabiska byar i spåret av utropandet). Nu gäller kampen för många att få ett så gott liv som möjligt och den kampen för man på andra arenor. Det känns inte bra men samtidigt verkar det på något sätt naturligt. Men var hamnar då vi som engagerat oss för Palestiniernas rättigheter som folk och Israels rätt till en trygg existens inom kända och erkända gränser? Ska vi lägga oss för vanligheten och satsa på affärer och utbyten och låta saker vara som de är när det gäller sådant som självbestämmande och respekt för folkrätten? Vilka allianser kan vi gå in i för att hålla kampen vid liv?

När religiösa ledare får ambitioner att göra religionen statsbärande är det fara å färde, det tror jag alltid är sant oavsett om ledarna är kristna, muslimer eller judar. Kanske är det det kampen gäller.

Nedan en bild från Jerusalem och en från Gaza. Bilderna är tagna av fästmön.