Mors dag

Det har varit Mors dag. Egentligen har inte vi märkt av det för här nere firar man Mors dag den 21 mars. Men någon gång har jag försökt uppvakta en mig närstående mamma på det datumet och det har väckt mer förvåning än något annat. Så i år ringde jag när det var Mors dag i Sverige. Den ömma modern lät närmast chockad när jag ringde men hon sa att det var trevligt när hon väl hämtat sig. Jag påminde lite försiktigt om att jag ska hem till Sverige nästa helg och kommer förbi på söndag för jag tänkte att om ett telefonsamtal kan vara så överraskande kan det ju vara potentiellt farligt att dyka upp vid ytterdörren utan att ha annonserat det ordentligt.

Här i Amman finns också en mamma. Inte min mamma då men någon annans. Någon annan fyller år den 21 mars så fästmön firar alltid Mors dag det datumet - och den sista söndagen i maj med för det är synd att låta ett tillfälle gå ur händerna. Jag uppvaktade fästmön lite grann också men tyvärr i går och det räknades visst inte. I dag har jag inte sagt något så nu ligger jag inte så bra till. Jag får hoppas att någon annan uppvaktar på rätt dag.

Jag är ju ansvarig för hemmatjänstgöringen här nere eftersom fästmön är den som drar in stålarna. Jag tror inte jag sköter det så bra. Dammet är nästan omöjligt att besegra i den här ökenstaden om man ska hinna med att cykla något också. Så fästmön bestämde att vi skulle få hjälp och tillkallade en glad Sri Lankesiska att städa där vi bor. Denna rejäla kvinna har en decimetertjock bunt med vitsord från tidigare uppdragsgivare och bestämda uppfattningar om hur ett städat hem ska vara och vad man ska städa med.

Det började inte så bra med Sri Lankesiskan och mig. Jag tror inte att hon märkte det men jag tyckte det blev lite jobbigt ett tag. Ni vet hur det är när katter fångar något och gärna vill visa upp det - visst är det lite svårt att vara uppmuntrande positiv när de lägger bytet på köksgolvet? Lite så fick vi det. Varje gång en större yta torkats av kom hon lika glad, höll upp trasan och utropade "Look Mam, very dirty". Fästmön gav mig då en liten sidoblick som jag allt vet vad den betyder och skrattade bekräftande åt den skitiga trasan (och då menar jag inte Sri Lankesiskan utan det hon höll i handen). Vi bor i en stor lägenhet och det finns förvånansvärt många ytor som kan bli dammiga - och till det kommer alla fönster.

I alla fall underkändes vår skurtrasa. Uppenbarligen fungerar inte skurtrasor av bomull för avtorkning av golv längre. Jag borde förstås ha märkt det för länge sedan om jag bara skött städningen som jag borde. Alltså skulle det införskaffas en ny. Det gjorde fästmön i fredags. Eller i alla fall trodde hon att hon gjort det när hon kom hem med ett golvrengöringsset som var som klippt och skuret för vår lägenhet. Färgmatchat och allt, hink, skaft och moppar. Det var bara ett litet problem. Själva mopparna gick inte att sätta fast på skaftet. Sånt är lite knepigt.

Setet behövde alltså bytas ut, fästmön sa att en sådan insats skulle vara en riktig kärleksgärning. Så när morgoncyklingen var avklarad tog jag det färgmatchade städsetet i handen och vandrade mot Mecca Mall där det köpts. Omgivningen drog på munnen av tre skäl, minst. MÄN går inte med städutrustning på Ammans gator om de inte har en orange overall och betalt för det. Män GÅR inte med städutrustning på Ammans gator, om de inte har en orange overall och betalt för det. Ingen vettig människa går på Ammans gator med en rosa tröja och ett illgrönt städset. Ingen skrattar längre åt hatten, den liksom märks inte i sammanhanget.

Nu är i alla fall setet bytt. Vi har ett nytt rött set som passar ihop men som skar sig väldigt mot tröjan. Jag övervägde att vänta tills det blev mörkt innan jag gick hem, eller köpa en ny tröja. Men till slut tog jag mod till mig - om inte annat så för att höra Roberto Vacchi kommentera sista etappen. Man måste ju ha prioriteringarna klara för sig.

Mamma är uppvaktad, fästmön är nöjd, Sri Lankesiskan är nöjd, Contador är nöjd och det är mindre än en vecka till Siljan runt. Jag är redo för nästa vecka.

Som en vanlig man på stadens gator

Det är över 30 grader varmt här nu igen. Värmen känns på alla sätt och vis. Men som det står i visan; det finns inga dåliga väder - bara dåliga kläder. För att det ska kännas så bra som möjligt klär jag mig dock i så lite som möjligt. Det gör fästmön också.

Det är dock skillnad på vad som är så lite som möjligt i detta land. Jag går omkring i shorts, T-shirt eller kortärmad skjorta, hatt och sandaler. Om jag inte har cykeldressen på förstås. Fästmön går i långbyxor och långärmad blus och sandaler. Hon har ju hår gubevars. Än så länge har ingen påpekat att jag är felklädd och i dag såg jag för första gången en annan vuxen man med shorts. På "kontoret" verkar jag vara känd som mannen med hatt. Fästmön är känd i grannskapet som den enda kvinna som går till jobbet. Det är gåendet som är det utmärkande. Vi har fortfarande givetvis inte sett någon kvinna med kort kjol eller ännu mindre med shorts.

Nu har jag kommit på den perfekta lösningen för att kombinera cykelkläder med något man kan komma undan med på stadens gator. Jag har köpt en galabia. Det är den traditionella långa rock utan knäppning som ganska många män bär här och som väldigt många av männen längre söderut i Mellanöstern brukar ha. Nu kan jag alltså på ett ögonblick gå från att vara något mycket exotiskt till att vara något som helt smälter in i omgivningen.

Nästa vecka ska jag hem till Sverige och då ska jag passa på att cykla runt Siljan. Jag funderar på om jag ska ta galabian med mig dit och ha den före och efter loppet i campingstugan i Leksand. Men jag har en känsla av att kamraterna i stugan kommer att titta mer misstänksamt på mig i galabia än vad grannarna här gör när jag kommer farande i min klubbdress.

Men innan dess måste jag spurta mig i bättre form. Nu har jag gjort ett desperat upprop efter träningskamrater men det verkar inte lyckas. I helgen får det nog därför bli att självåka 10 - 12 mil i högt tempo. Det blir också en utmaning men förhoppningsvis blir det svalare efter i morgon. Prognoserna talar om "normala" 25-29 grader.

Trottoar kan vara så mycket

Jag har fått lov att slå upp ordet trottoar inför det här blogginlägget. Det kommer från franskan och är ursprungligen ett verb som betyder "att gå mycket fram och tillbaka". Någonstans såg jag att det var ett onomatopoetiskt ord, att det på något sätt skulle låta trott-trott om människorna som gick där fram och tillbaka vid sidan av vägen.

Här i Amman är det minsann ingen som trottar. Det går inte. Här är inte trottoaren något som går längs med vägen och som man kan gå mycket fram och tillbaka på. Här är trottoaren en förlängning av huset och närmast en del av tomten. Trottoarens främsta funktion verkar vara att förhindra att det står bilar precis på tomtgränsen. För att åstadkomma det ser man till att det är höga kanter mellan vägen och trottoaren och också mellan ditt hus trottoarsnutt och en grannens trottoarsnutt. Det är inte lätt att trotta något då inte.

Sen var det det där med att förhindra att bilar hamnar precis på tomtgränsen. Det är uppenbart så att om man slarvar med det så blir trottoaren en parkeringsplats.

Så vill man ju inte ha det. Då går det inte att trotta. Därför planterar man träd och buskar på sin trottoar.

 

Inte för att jag vet om det underlättar trottandet det minsta. Men så har vi det alltså här i Amman. Vi har sju minuters promenadväg från hemmet till jobbet. 90 % av denna sträcka måste ägnas ute i vägbanan. Snart ska jag börja cykla den vägen också - bara jag hittar någonstans att ställa cykeln. Man kanske kan kedja fast den vid ett träd på trottoaren.

Ta seden dit man kommer

En kollega till mig berättade hur hennes pappa ingöt hopp bortom det möjliga genom att hänvisa till danskarna. När barnen klagade på den regniga sommaren sa han "Vi får göra som danskarna gör med regnet" och då trodde barnen att de skulle få reda på något kalastips. Pappans fortsättning var "Vi låter det regna". Ungefär så gör de här nere också, lever med vädret.

Det är 30 grader eller mer i solen just nu. För varmt för att cykla om man inte gör det tidigt. I dag började träningsrundan klockan sex. Det är tidigt det. Bortsett från en behaglig temperatur är det inte så mycket trafik då. Vettigt folk är ju inte ute på gatorna så dags. En tredje fördel är att det inte är så stor konkurrens om framgångarna så dags. Jag tog två KOM:s på denna tur (King-Of-the-Mountain - eller Herre på täppan - på utvalda vägsträckor). Dom ska jag försvara länge.

Vid åtta var träningen slut och jag kunde åka till jobbet. Jag har hyrt in mig i ett sorts kontorshotell som har bra internet och luftkonditionering. Det skiljer sig alltså från hemmakontoret på två avgörande sätt. Dessutom har det en bemannad kaffebar.

När jag kom dit i morse försökte jag praktisera arabiska. Jag log mot receptionisten och sa "saba el khir" på klanderfri arabiska. Jag tror det betyder ungefär "god morgon" men för receptionisten måste det ha låtit som "grod myrgen" eller något för hon såg väldigt undrande ut och frågade på vilket sätt hon kunde hjälpa mig. När jag - på engelska - försökte förklara att jag bara hälsat henne på min bästa arabiska såg hon förvånad ut. Jag upprepade mig ett par gånger och till slut sken hon upp och sa "aah, sabah el kheir, well god morning to you to sir". Denna otvetydiga språkliga framgång gjorde att jag kände mig förtjänt av en stor cappucino i väntan på det första sammanträdet.

Efter två sammanträden med mellanliggande lunch var arbetsdagen slut. Jag stegade över till fästmön och frågade om vi skulle göra en utflykt. Jag kände på något sätt att fästmön inte tycker att det är världens roligaste liv som utlandsboende att väckas en kvart över fem på morgonen av någon som ska ut och cykla och sedan på kvällen dras iväg till ett gym efter en lång arbetsdag innan man lägger sig tidigt för att orka upp för nästa dags cykling. Jag tänkte att en rask promenad någonstans i skuggan skulle vara en välkommen omväxling.

Fästmön sken upp som en sol när jag frågade om utflykt. "Ja, sa hon, vi åker till den där rondellen som vi hörde om av bekanta i Jerusalem. Dwar Firas eller något". Så då var det bestämt, inte någon skuggig promenad i utkanten av stan utan rondell mitt i smeten. Men vad är väl en bal på slottet?

Vi haffade en taxi, provade vår arabiska och bytte snabbt till engelska när chauffören drog iväg åt fel håll. Efter en kort tur släpptes vi av i något som måste vara Ammanbornas egna handelscentrum. Massor av affärer. Mest kläder, skor och guld men också en del annat. Inga turister eller utlänningar. Inte direkt en rask promenad utan snarare ett makligt släntrande, men en trevlig omväxling från hemmagatans rörmokare och lampförsäljare. Fästmön shoppade till slut verkligen loss på hela två par skor. De kostade sammantaget ungefär 250 kronor. Nyckeltalet för shopping är ju kronor per minut och där tog vi knappast någon KOM i shopping men det var en trevlig omväxling.

Fästmön hade för övrigt vänligheten att rädda mig från att säga något jag skulle behöva äta upp när hon kommenterade ett av alla skyltfönster med smala och välsvarvade skyltdockor påklädda rätt avancerade och "glesa" klänningar. Hon kommenterade att någon av klänningarna var snygg och ur min mun hörde jag det halka "ja, men då måste man ha rätt..." "skor" fyllde fästmön i - hon kan läsa mina tankar hon. Däremot vill jag helt förneka att jag skulle ha hållit med när fästmön sa att en affär med kläder för storvuxna kvinnor skulle vara något för henne. Det har jag inte sagt och det har jag inte tänkt ens.

Vilken dag i veckan är det i dag då?

I dag var det vilodag. Det kunde behövas efter gårdagens strapatser. Denna vilodag tillbringades på kontoret. Livet blir ju lite bakvänt här nere och när man inte ska jobba mer än två dagar i veckan. Det är måndag i dag tror jag, den andra arbetsdagen i veckan här. Den första dagen i veckan där hemma och den tredje dagen i veckan på den koptiska kalender som hänger i vårt kök. Men denna måndag arbetade jag alltså, det var några videokonferensmöten och en del tittande på siffror kring ett delårsbokslut. Att få upp arbetstempo i kroppen efter flera dagars måmittillvaro är inte så enkelt.

Fästmön sticker emellan med lite förfrågningar om datasupport. Vi jobbar på var sin sida om samma gata och jag fick gå över en gång för att titta lite, sen gick jag tillbaka igen. Utan åtgärd. Allt fungerade. Fästmön säger att det känns som att jag tycker hon inte begriper sig på datorer alls. Jag sa att det är väldigt varmt ute.

Våra bekanta nere vid Döda havet la ut bilder på sin väderstation på Facebook i dag. De hade mer än 50 grader. Så varmt är det inte här men det är definitivt varmt och soligt. Det känns lite märkligt att veta att nu kommer det att vara rejält sommarväder tills vi rymmer härifrån om en månad. Då börjar fastemånaden Ramadan och man får inte äta och dricka under dagtid. I alla fall inte så att folk ser det. Vår limousinechaufför Feisal berättade att man kan bli fängslad i tre dagar för brott mot fastan. Jag tänkte att en sådan regel hade hållit nere antalet måmiter i vilket land som helst, i vilket klimat som helst.

Vi hade bestämt oss för att äta lunch ihop men efter min supportinsats blev jag inte så förvånad när fästmön inte släppte in mig på kontoret vid lunchdags. Hon säger att det var för att hon hade telefonen på rummet och satt och åt och inte hörde den. Men jag vet nog att tyckte jag gott kunde stå i värmen som jag pratade så mycket om. Som tur var har hon kollegor som röker så jag kom in när någon behövde gå ut. Kollegorna tycker att jag inte är riktigt klok som klär mig som jag gör och som cyklar i denna vidriga värme men det verkar som att de tycker att det förgyller deras vardag på något sätt att skratta åt mig så de delar gärna med sig av allehanda mat. Jag tycker det känns som ett bra byte.

På kvällen har vi ätit sallad och slötittat lite på TV. Tour of California är avgjord och Girot har vilodag så det blev Gordon Gecco. Jag har ingen aning om ifall VPN-kopplingen fungerar. I morgon är en annan dag. Det känns som att det blir lite cykling då. Men på morgonen medan det fortfarande är under 25 grader varmt.

Don't try this at home

Fästmön är på begravning i dag. Det är en bekant och samarbetspartner i Jerusalem som dog i går och här är det snabba bud. Så fästmön åkte med Feisal mot gränsen tidigt i morse. För mig blev det till en möjlighet till en riktig distansrunda i zon 2. Det var länge sen nu.

En distansrunda i zon 2 präglas av att det går ganska makligt. Man ska kunna prata obehindrat hela rundan. Det kan verka meningslöst med ett sådant mål när man åker ensam och alltså inte har någon att prata med. Men syftet är att vänja kroppen vid att sitta på cykeln länge och att använda de bränsledepåer som finns i kroppen på bästa sätt. Men man ska hålla på ett tag, 3-4 timmar eller mer. En utmärkt övning att göra när man har en hel dag att slå ihjäl på egen hand.

En tidigare kollega till mig lärde mig talessättet att det finns den stora och den lilla förberedelsen (inför ett tal till exempel). Den stora förberedelsen innebär att man sätter sig in i ämnet, läser på vad andra sagt och skriver ner ett talmanus som man provpratar. Den lilla förberedelsen innebär att man kollar att gylfen är stängd.

Vi måmiter tänker likadant inför en längre runda. I den stora förberedelsen kollar vi rutten på Garmin Base Camp eller något, dubbelkollar på vägverkets databas att det inte är något grus och lägger in rutten i GPS-en. Man kan numera också först lägga rutten i en Facebookgrupp med andra cyklister som gärna ger tips om bättre och sämre alternativ och bra fikaställen. I den lilla förberedelsen åker vi något vi åkt dussintals gånger förut. I dag har jag provat ett nytt sätt. Ta mobilen, starta Google Maps och leta rätt på några bra orter eller vägkorsningar som hållpunkter som verkar ligga lagom långt bort från startpunkten. Att du inte ser något om skala eller höjdkurvor bryr du dig inte om. Sedan tittar du på den norska vädertjänsten YR vad de tror om vädret där du är och litar stenhårt på att de har rätt.  Att alla du pratat med säger att det ska blir rejält varmt bryr du dig inte om. YR brukar ha ganska rätt och 24 grader är inte så farligt.


Jag gav mig iväg kring halv åtta. Det var behagliga 20 grader varmt. YR hade haft rätt igen. Inte ett moln och ganska lite trafik. Jag kom ut på den lindrigt trafikerade service road bort mot flygplatsen och åkte sedan på landsbygden till Madaba. Så långt inget nytt och inget obekvämt. Jag hade laddat ordentligt för en skön tur i behagligt väder med saltlösning i cykelflaskorna och en tvåliters vattenblåsa på ryggen. Vad kunde gå fel? Nästan framme i Madaba dök det upp en skylt mot Nitil och jag bedömde att det var tillräckligt nära det Natl som det stod på fusklappen och jag styrde kosan vidare söderut. Vägen kallas "Main road" men egentligen är det "Only road". Det var smalt och trafikerat. Efter en halvtimme stannar en herre och försöker övertala mig att åka med honom i hans bil en bit till "Om Rasas". Det är ju alldeles för varmt och backigt för att någon vid sina sinnes fulla bruk ska vara ute och åka utan kamrater eller hjälpbil. Jag tackar vänligt och bestämt nej - jag kan arabiska för dåligt för att förstå långa utläggningar. Nu visste jag ju att jag var på rätt väg, "Umm ar-Rasas" stod ju på fusklappen.

Efter ett par timmar började jag känna ett sting av tvivel. Det var väldigt varmt (GPS-en rapporterar nu över 30 grader), ganska backigt och mycket blåsigt. Men skam den som ger sig. Och hur ger man sig egentligen mitt ute på den jordanska landsbygden? Det var bara att bita i. Efter lite drygt 70 km gör pulsen ett hopp uppåt. Det beror på att där bodde två mycket ilskna hundar som inte alls var intresserade av om jag kunde prata obehindrat, de ville veta hur jag smakade. Jag blev livrädd och tryckte i vad jag hade där ett tag. Så småningom kom jag faktiskt till Umm ar-Rasas, eller hur det nu stavas, som är ett av världsarven uppenbarligen. Arkeologiska fynd från romartiden. Jag var inte på museumbesökarhumör men jag har ändå varit där. Nu fick jag snart vända norrut och det kändes bra med tanke på vinden.

Efter ytterligare ett tag kom jag till Dhiban (också på fusklappen). Där hade skolan nyss slutat och många ungdomar ville byta några ord. Några gånger stannade jag men oftast bara vinkade jag. Det finns ett konstigt beteende här nere, fyra gånger kastade ortens ungdomar sten efter mig utan att träffa. Man undrar om de inte spelar brännboll när nere. David fällde ju Goliat med en sten men turligt nog för mig verkar den förmågan ha gått i glömska.

Nu hade jag definitivt vänt norrut och skulle förbi orten Libb (på fusklappen). En ort med ett så trevligt namn kan ju bara vara något att längta efter. Det är bara en liten detalj med Libb, vägen dit är lite kurvig på Google Maps. En annan sak att tänka på är att kurvor i den här delen av världen ofta beror på att vägen ska upp för något eller ner för något. Efter en behaglig mil norrut från Dhiban drog vägen alltså neråt i 250 höjdmeter och som dom säger i Jordanien, det som en gång har åkt ner måste också komma upp. I takt med att jag la höjdmetrarna under mig steg värmen, väl uppe på Madabanivå igen var det nästan 40 grader varmt. Det är varmt det och det är inte många cyklister som tränar i den värmen. Här nere är det över huvud taget få cyklister som tränar men när det är 40 grader varmt är det bara en som gör det. Nu hade jag lite huvudvärk vilket ju inte är att rekommendera. Jag förstod att det var läge att bevaka att jag drack som jag borde.

Nu hade jag rullat på cykeln i fem timmar och allvarligt talat var jag lite nöjd. Men var är de trevliga herrar som erbjuder skjuts när man som bäst behöver dem? Det vara bara att bita i. Mellan Madaba och Amman var vätskan definitivt slut trots påfyllning i Dhiban. Jag stannade och köpte två Coca-Cola (hade dåligt med småpengar för att köpa saker för och affärsägarna har aldrig växel här). De drack jag på plats i skuggan av ett tak.

De sista tre milen är inte så mycket att säga om. Jag lärde mig en ny infart från Madaba, passerade IKEA, temperaturen passerade 40 grader igen. Jag överlevde Airport Road och kom hem som en mycket trött och mycket matt måmit. Jag har ställt in kvällens gympass. Nu ska jag vätska upp mig lite och sen ska jag handla mat.

Skaffa en bra karta, förbered passen väl och underskatta inte värmen.

Mamma Mia en sån lördag

Jag har uppnått målet. Det har mitt gym meddelat. I dag fick jag ett mail som löd så här: "On behalf of Fitness First - MMJ, we're delighted to let you know that already this week you have achieved the recommended guidelines for physical activity. Great effort!". Man blir stolt, glad och ödmjuk som vi säger i min familj utan att mena så mycket med det - i alla fall inte det där med ödmjuk. Sedan läste jag nästa stycke och förstår att det som krävs för att uppnå målet är 75 minuter hyfsad träning per vecka - och om man har som ambition att träna 2-3 timmar per dag känns det ju lite futtigt. Men i alla fall, jag har rört mig så mycket som jag bör enligt WHO. Det måste vara stort.

Detta måste firas, varför inte med en musikal? I dagarna gästar en internationell uppsättning av Mamma Mia Amman och vi hade biljett till matinéföreställningen i dag. Vi gick dit tillsammans med andra delar av svenskkolonin. Eller gick och gick - som både fästmön och jag fått det uppmuntrande mailet från gymmet bestämde vi oss för att vi fick ta taxi. Våra vänner har tillgång till egen bil och bestämde sig av outgrundlig anledning för att ta den. Vi kom fram först, det var 30 grader varmt och ont om skugga. Våra vänner hade biljetten men en kvart före föreställningens början var det de enda dom visste vart de hade. De visste varken var de var eller vart de skulle. Goda råd var dyra och fästmön var svettig i hårfästet vilket aldrig är ett bra tecken, eller nästan aldrig i alla fall.

Räddningen blev Ayman i supporten, han skrev ut nya biljetter så att jag och fästmön kunde komma in i skuggan. Inte bara det, när han fick veta att vi var fem stycken men satt lite spridda gav han oss platser på en och samma rad. Dessutom i en mycket bättre sektion än där vi köpt biljett. Bara så där. Ayman är killen hela dan. Jag och fästmön kom in i skuggan, våra vänner anlände med hjälp av en taxi på stan och en annan taxichaufför i telefonen och showen kunde börja. Det var en internationell uppsättning av Mamma Mia. Man kände igen allt, kanske bara att det var lite mer skämt under bältet än man annars uppfattar. Det kan vara så att skillnaden bara är att i Amman uppskattades varje sådant skämt storligen och högljutt. Huvudpersonen (mamman) fick nästan stående ovationer på stickrepliken "man jag HAR inte legat med hundratals män". Bilden nedan är dekoren, jag tog bilden innan man meddelade att det var strängeligen förbjudet att ta bilder. Jag tror bara jag hörde det meddelandet.

På kvällen åkte jag och fästmön till en liten spansk bar vi fick tips om för några år sedan. Baren var stängd men restaurangdelen var öppen. Vi fick god mat och dryck i den nu 23-gradiga värmen. I morgon ska det bli riktigt varmt i Amman men fästmön ska upp tidigt för att åka på begravning i Jerusalem och då passar jag på och ger mig ut på en distanstur. Med lite tur är jag hemma före 10 och innan temperaturen går över 30 grader. Två veckor till Siljan runt - nu gäller det att sätta fart. 75 minuter i veckan - pyttsan.

En dag av enkla nöjen

Jag är en man med enkla nöjen. På en roll-up i gymmet står det "Eat, train, sleep, repeat". Ungefär så tänker jag också, i alla fall nästan. I dag har varit en mycket skön och lite annorlunda fredag. Det började med att jag cyklade ner till starten för ett cykellopp som skulle gå av stapeln vid klockan 8, inshallah (om Gud vill, allt här nere är inshallah). Jag cyklade iväg strax före 7, kom fram till starten kring kvart i 8 och sedan började jag vänta. Det var ju folk där och packade upp lånecyklar men först kring halv 9 kom nästa cyklist. Vi fortsatte vänta och det kom fler folk, polis, ambulans och TV till platsen. Kring kvart över 9 drog loppet igång. Jag var med ett tag i början men är inte riktigt i form och fick släppa täten någon tredjedel in i loppet. Det var ju ett kort lopp och 57 minuter efter start kom jag i mål. Sedan väntade vi i två timmar tills de sista kom i mål och jag fick se prisutdelningen. Under väntetiden pratade jag med lite andra cyklister och hade det småtrevligt.

Sedan fick jag kasta mig hem. I går träffade vi nämligen traktens Sheikh och han talade om att det var bröllop i dag med hans son och vi var som grannar förstås välkomna till firandet. Ja, jag var välkommen till allt firande medan fästmön inte fick komma till lunchen, Den var begränsad till bara män och med tanke på att det ändå skulle komma 1 500 gäster kan man ju förstå behovet av begränsning. Man kan se diskussionen framför sig "Vi kan inte bjuda alla, du får välja ut dina närmaste vänner". Jag minns allvarligt talat inte vad den här typen av tillställning kallas men jag förstod på dem jag lunchade med att man såg det som ett viktigt sätt att markera att alla i Jordanien är mer eller mindre släkt. Ett sätt att bevara freden - och få god mat.

Jag kom hem och duschade och tänkte vila lite innan jag gick dit. Kvart över två lät det som att tredje världskriget bröt ut och då förstod jag att det var dags att gå ut. Det var ett gäng kompisar till brudgummen som passade på att avlossa diverse handeldvapen mitt inne i Amman. Ungdomen av i dag. Jag gick in tältet med de 1 500 gästerna som alla hade kommit i tid verkade det som och maten var på väg ut. Vi fick Mansaff som är en jordansk nationalrätt. Man kan säga att det är långkokt lammlägg på en bädd av ris som kokats i en kryddad vätska på mjölk och grädde tror jag. Över detta hälls varm yoghurt. Jag fick plats vid ett bord med tre av sheikhens svågrar och en brorson och vi började äta. Maten serverades på stora fat. Varje fat räckte säkert till sex personer och man hade beställt 500 fat. Maten låg på en tunn brödskiva och var täckt av en tunn brödskiva. Däremellan låg själva mansaffen. Vi stod upp och man åt genom att, som en av svågrarna uttryckte det, använda handen som bulldozer i riset och köttet. Bara högerhanden. Man formade den varma maten till en liten boll som man stoppade i munnen. Mycket gott, jämlikt och socialt. När man ätit gick man. Lite surrealistiskt men tältet som var fyllt av 1 500 personer av manskön klockan 14 var helt tomt klockan 15. På vägen ut tvättade man handen i stora handfat som transporterats dit.

Efter lunchen tittade jag på giro-etappen. VPN-lösningar är en välsignelse när det fungerar och de gjorde den i dag. Jag fick alltså europeisk sporthändelse med svensk kommentator och till det drack jag en lokal jordansk öl. Strängt taget kan nog en vilodag inte bli mycket bättre. Jag är en man med enkla nöjen.

I kväll ska vi på familjens bröllopsfirande. Det blir bara 300 gäster och båda könen. Sheikhen ser fram emot att dansa med Fästmön. Här nere går hon under benämningen "My wife" och det är nog tur det. Fästmön påminner lite om en bra cykeltur och sådant uppskattar män. Måmiter och andra män. En taxi som fästmön åkte i häromdagen hade en dekal som ungefär löd så här "En väg utan backar är som en kvinna utan kurvor. Du kanske snabbt kommer dit du ska men hur roligt har du egentligen under tiden?". Sheikhen och hans söner är inte måmiter men de vet att rätt uppskatta en väl doserad kurva. Jag berättar nog mer om det sen.

A man gotta do watta man gotta do

Vi lever i ett ganska konservativt samhälle. Man kan märka det på klädsel men också på hur människor bemöts. Till exempel går ingen vuxen man i den här stan med shorts. Bortsett från mig då. Jag har gått med på att inte gå i cykelshorts mer än nödvändigt men är det över 20 grader i skuggan känns shorts som rätt klädsel även om det suddar ut cykelbrännan på benen.

Fästmön säger att det är skönt att ha mig här nere för då är det ingen som pratar med henne i onödan. Man, eller kanske snarare män, vänder sig helt automatiskt till mig. Kvinnor vänder sig närmast bort. Om man bortser från den trevliga farmaceuten på kvartersapoteket och ungdomar under 25. Det är väl sådant man får vänja sig vid antar jag. Det är alltså lite av ett macho-samhälle vi rör oss i. Men där frodas också en sorts humor som kanske är typisk. I alla fall har jag fått ett skämt draget för mig flera gånger de senaste veckorna och använt det själv också. Det är många män här nere som säger "Jag får alltid sista ordet där hemma" - "Jaså, vad säger du då?" - "Yes dear".

Vi män har självklart rollen som stöttare och vägröjare för våra kvinnor i denna typ av samhälle. Eller våra och våra men ni förstår vad jag menar. I dag har jag varit ett sådant stöd flera gånger för flera olika kvinnor. Det började på morgonen när vi drog ut på en liten tur. Vi var fyra stycken som började men en av oss hade mer bråttom än vi förstått och hon vände hem ganska snart och tog då med sig vår guide. Eftersom jag åkt vägen förut var vi överens om att jag skulle kunna guida vidare så jag och Sandi åkte vidare. Sandi är en kvinna som är uppvuxen i Danmark men har arabiskt påbrå och nu varit i Jordanien ett år för att studera. Hon och jag fortsatte alltså den kuperade vägen och ganska slingriga vägen och jag gjorde mitt bästa för att uppmuntra henne. När vi klarat den sista backen slappnade jag av lite och glömde att svänga vänster och då hamnade i den hemliga polisens vägspärr. Det är sådant som gör att man blir ifrågasatt som stöttande man, enkla misstag liksom. Vi släpptes omgående.

När vi kom tillbaka till starten tänkte jag åka ett varv till men drack lite vatten först och slängde ett öga på telefonen. Fästmön hade skickat ett lite desperat meddelande som fick mig att ändra mina planer. Det stod "Ring så fort du ser det här är du snäll, jag får ingen kontakt och musen fungerar inte". Sådant kan få en att ändra planer ska jag säga. Så jag åkte till fästmöns kontor den snabbaste vägen. När jag kom in satt fästmön och kontorskollegorna i fikarummet. En av kollegorna skrattade åt mig och och min måmitutstyrsel så att hon fick lov att ursäkta sig och uppsöka närmaste toalett. Fästmön såg glad snarare än skyldig ut och det gjorde mig lite lättad. Vi gick in på hennes rum för att se vad som strulade. Jag extraknäcker nämligen som oavlönad datasupport. Något i datorn gjorde att den inte kopplade upp sig mot det trådlösa nätverket men det hittade jag ganska snart. Det var värre med musen. Fästmön hade lånat den av henne som nu var på toaletten och trodde hon fått en arabisk mus. Den var sladdlös och hade en sån där USB-sticka som man satte i datorn och det verkade fungera, men när man rörde på musen åt höger åkte markören åt vänster och knapparna verkade inte fungera alls. Det blev bättre när hon vände musen helt om. Jag tänkte lite på mina kollegor på supporten då. Men jag skrattade inte, så mycket.

Nu framåt kvällen börjar jag ladda för att bli race-ready. Det är ju tävling på fredag morgon. Efter dagens träning tog jag cykeln till en tvätt. Cykeln ska nämligen vara ren vid tävlingsstart. Det är inte en Velominatiregel men allmänt tillämpat ändå. Jag har inte frågat fästmön om vad hon skulle tycka om jag tvättar cykeln i badrummet och med tanke på att hon såg lite skrynklig ut när jag lämnade hennes kontor dubbelvikt av skratt tidigare på dagen ville jag inte väcka mer ont blod. Så jag tog cykeln till den lokala biltvätten. Där blev den rejält avspolad med högtrycksspruta och torkad med tryckluft. Det kostade inget och jag tror att innehavaren tyckte att så länge han slapp klä sig som jag kunde han bjuda på en tvätt. Nu står cykeln ren och fin i köket. Klubbkläderna är tvättade och nummerlappen uthämtad. I morgon är det vilodag.

Siffror är inte allt - men ändå

Det är inte det att jag gillar siffror. Det gör jag verkligen inte. 84 är till exempel en siffra jag verkligen inte gillar. Så nu skriver jag inte mer om den. Ni får gissa vad den betyder själva.

Men lite grann är det ett kännetecken på måmiter att de känner till siffror och gärna tar reda på dem. I går berättade jag om måtten kilometer och meter. Som ju används i helt olika avseenden, ungefär som man mäter mängden bär man plockar i hinkar och strömming mäts i kast. Så även om jag inte är särskilt förtjust i siffror, och särskilt inte i 84, så känner jag ju till dem.

Det blev ingen cykling i dag. Jag och fästmön är ju med i ett gym och vi stöttar varandra i vårt nya liv genom att gå dit tillsammans. Det känns fint på något sätt. Snart kan det vara för varmt för att träna ute och då är det ju bra att känna till vad man har att göra inomhus i luftkonditionerade rum. Fästmön fick ett skov av längtan hem till Östersund och vintern så hon provade de maskiner de har här som simulerar skridskoåkning. Hon konstaterade efteråt att hon inte blev andfådd och jag sa att det är för att hon är i så bra form. När det gäller fästmön använder vi inte siffror utan bara en positiv känsla.

Jag testade spinning, något som kallades Les Mills RPM. Men det är rätt mycket som vanlig spinning tycker jag. Jag var ensam i lokalen om att ha skor som kunde sättas fast i pedalerna och snudd på ensam om att ha kört spinning i någon omfattning. Det fanns ingen mikrofon så jag var tvungen att diskret koncentrera mig på instruktören hela passet för att försöka uppfatta vad man skulle göra. Efteråt frågade instruktören (som hette Esra) vad jag hette och sa att det var trevligt att träffas. Fästmön undrade lite vad det handlade om men jag sa att de har en code-of-conduct där det står att alla gäster ska hälsas med namn. Det berodde säkert inte alls på att jag tokstirrat på människan i närmare en timme, troligen med något vilt i blicken eller på att min pulsmätare på TV-skärmen visat rött 20 av de 55 minuter vi höll på.

Men när man är med i vårt gym skickar något system hem lite siffror efter träningen. Det sorgliga med dessa siffror är att man inte känner igen så många av dem. Det verkar som att gymmet använder andra mått än de vanliga. Som om man hade räknat bär man plockar i liter och strömming i kilo. Det här gymmet använder något som man kallar MEP:s (Myzone Effort Points). I dag skickade de hem bud om att jag presterat 211 MEP. Alla förstår ju att detta inte är något som man berättar någonstans, det finns ju ingen som kan sätta det i relation till något. Det är ju inte som att säga att man peakade på 95 % av maxpulsen, att man presterade över 300 watt i 15 minuter och att snittkadensen var 93. Sånt talar inte Myzone om minsann. Det är ju inte så att jag gillar siffror men om man nu ändå ska använda siffror är det ju bra om det är sådana som någon kan relatera till. Bara det inte är 84.

Nästa gång jag går på gymmet ska jag ta med min egen mätutrustning. Det är ju inte det att jag gillar siffror men om man nu ändå ska mäta kan man ju använda rediga mått.

Det finns så många gränser att ta sig över.

I dag har jag cyklat fem mil. Det är normalt sett ingenting att skriva hem om. Många av er undrar nu varför jag då gör det och det kommer jag snart till, men ni måste tåla er lite.

När måmiter kommer till en ny stad så är ofta första frågan "hur tar jag mig härifrån" och det ska då inte uppfattas som att man längtar bort. Det är bara ett uttryck för att om man ska kunna träna så måste man ut ur stan. Jag har ju berättat om min väg ut ur stan och hur läskig den kan vara. I dag har jag vågat mig på att åka ut åt ett helt annat håll och hittade alldeles fantastiska träningsmöjligheter bara fem kilometer bort, ingen rondell och relativt lite trafik. Det är fantastiskt. Att jag vågade mig på att testa en ny väg har också ökat min förståelse för Amman och hur man hittar här och det är också bra. Det har alltså varit en bra dag även om det bara blev fem mil cyklat som jag ska skriva om snart.

När jag sa att jag skulle ut i eftermiddag uppmanade fästmön mig att använda reflexväst. Jag har inga cykeldräkter som passar till reflexväst men det sa jag inte. Jag sa att jag skulle se till att vara hemma innan det blev mörkt. I dag har jag cyklat fem mil - sen blev det mörkt. Jag ska berätta om de där fem milen snart.

Fästmöns omtänksamma ord fick mig att tänka på att måmiters mognad på många sätt liknar barns uppväxt. Ni vet, i början bäddar man så att de inte ska rulla ur sängen, sen blir dom större och större, de geografiska begränsningarna blir mindre och mindre begränsande och så småningom är det mer värderingsmässiga regler man försöker upprätthålla. Rök inte, knarka inte, bli inte förälder för tidigt eller tillsammans med någon du inte känner och så vidare. Till slut säger man bara "var försiktig". Jag vet att många måmiters respektive tänker likadant. Jag nämner inte här fästmön för hon blir lite irriterad om jag lägger ord i hennes mun och det här har jag bara indirekta källor för även om de är trovärdiga. Men jag har hört talas om måmitrespektive, vi kan för enkelhetens skull kalla dem Ulrikor, som säger "Det började med att han skulle röra lite på sig och det var ju bra så det stöttade jag verkligen. Sen när han skulle köra lopp tyckte jag att det var ju lite konstigt - han är ju ändå 50 år. Men känner han att de är viktigt så. Sen skulle plötsligt Vätternrundan köras i värsta elittempot och det tyckte jag väl var lite mycket men då var det ju för sent att säga något. Så nu nöjer jag mig faktiskt med att påtala att det inte ser så bra ut med cykelbyxor när vi går bort nånstans och att han inte får hänga sina svettiga kläder på min rena tvätt". Det här gäller ju inte mig och fästmön utan någon annan måmit och hans Ulrika. Utvecklingskurvan kan dock skådas ganska generellt i måmitkretsar, har jag hört.

Men jag var hemma innan det blev mörkt. Ett tag trodde jag inte det men sen tog jag av mig solglasögonen. Det har hängt regnmoln över Amman i dag och egentligen behövde jag inte solglasögon. Men då mindes jag regel #39, "Never ride without your eyewear" och då fick det ju vara lite skymningsaktigt hela vägen.

Men alltså, 50 km. Varför över huvud taget skriva om det? För att jag också har gjort 1 300 meter i dag. Det finns två mått i måmitens liv. Kilometer och meter. Kilometer är måttet för hur långt man cyklat, meter är måttet för hur mycket man cyklat uppför. Normalt har man ju cyklat lika mycket nerför men det är uppför det är jobbigt - prova själv - och därför berättar man om uppförsmetrarna. 1 300 uppförsmetrar på 50 kilometer. Då kan jag säga att det inte är så mycket plattåka. Jag kan lägga mig som en lite nöjd måmit efter 1 300 meter.

Innan jag går och lägger mig ska jag duscha, jag tror fästmön uppskattar det. Vi har särskilda reglage för att slå på värmaren och varmvattenpumpen. Så här såg det ut när jag kom hem efter eftermiddagsturen.

Det är inte bra. Det enda som är påslaget är kallvattenpumpen. Men vad säger fästmön om jag först går och handlar i cykelbyxor medan vattnet blir varmt?

Hemma igen

Jag är tillbaka. Några av er har märkt att jag inte skrivit på ett par dagar, men vad har ni andra gjort? Mönstret verkar vara att det blir lite bloggat på resdagar. Jag skyller på autocorrect. Att försöka blogga på svenska med en mobil med engelskt autocorrect är som att cykla uppför slottsbacken med bara vänsterbenet. Till slut ger man upp. Att försöka skriva till Feisal (limousinekillen) på Whatsapp med en telefon med svensk autocorrect är som att cykla uppför slottsbacken med bara högerbenet. Det går lite längre men till slut ger man upp då också. Det blir alltså inget bloggat när jag är hänvisad till telefonen.

Textandet på telefoner har här nere gett upphov till ett nytt textspråk, arabisi. I alla fall trodde vi det var så det hette när vi gick på första arabiskalektionen för ett tag sedan - arabisi. I själva verket heter det Arab Easy. Det är arabiska skrivet med europeiska bokstäver. De ljud som inte kan skrivas med europeiska bokstäver ersätts med siffror som man har kommit överens om vad de betyder. Tydligen är det billigare att skriva SMS med engelska bokstäver än med arabiska så det är därifrån behovet kommer. Bill Gates, Tim Cook, Lee Kun-hee och Larry Page vet inget om arabisi. Därför finns inte autocorrect för arabisi. Snart kommer alla att blogga på det språket - tro mig.

I går var det alltså resdag. Vi åkte hem till Amman från Jerusalem. Det tog ungefär tre timmar. Sedan plockade vi upp, tvättade och gick och handlade. Frampå kvällen lagade vi mat, vi tog i lite extra för i dag började vårt nya liv med regelbunden träning och goda matvanor. Vi drack en flaska vin också, bara för att riktigt suga på den sista dagen i frihet. I dag har vi skitit i att gå och träna, vi tänker att även i det nya livet måste det bli vilodagar nån gång och varför inte börja med en?

Men innan det var jag ut och cyklade. Jag åkte på egen hand en niomilsrunda som gick söderut och sedan vände norrut. Jag är glad för att det blev så för då kom jag ju hem igen. När vi cyklar ut ur stan tar vi Airport road ut. Det går snabbast så. Airport road är en stor väg. Före sju på morgonen är den rätt lugn, då är det som att cykla på E4-an från Sollentuna in mot Stockholm en vanlig onsdagsmorgon kring halv åtta ungefär. Lite stressigt, kanske olämpligt men tar man det lite försiktigt ska det nog gå bra. När vi kommer tillbaka kring 10 har den värsta rusningen gått över så då är det bara lite värre, säg som att åka ut från Norrtull första dagen med semesterresor. Jag har skrivit på ett upprop för 1,5 meter i bredd mellan cyklist och bilist i Sverige. Med det tänkandet är det som med valutan. En jordansk dinar är ungefär 10 svenska kronor och har jag 1,5 decimeter mellan mig och bilarna får jag vara nöjd. En gång ska jag filma detta så ni får se.

Efter cyklingen har vi fixat lite för att få det lite hemtrevligare i lägenheten. Det där med hemtrevligt betyder olika saker har jag märkt. Här nedan ser ni två bilder av hemtrevligt. Man kan säga att de representerar mig och fästmön.

Blommorna ni ser är ett resultat av dagens bravader.

Vår lägenhet har två balkonger. En är min och en är fästmöns. Här kommer två bilder på balkongerna. Ni får själva gissa vilken som är min.

När det blivit för varmt för att cykla får jag ställa trainern på min balkong har fästmön lovat. Men jag är inte bitter. I dag sitter jag och bloggar i 20 graders värme och livet känns gott. I morgon bitti blir det Aiport road igen.

Cykeldag

I dag skulle det bli lite cykla av. Jag hade bokat tid med norrmannen Boas vid en vägkorsning strax utanför stan. Jag blev lite försenad av ett telefonmöte. Vi har såna regelbundet även om det är Skypemöten egentligen.

Apropå möten,  fästmön var på ett sånt i dag. Hon sliter ju för brödfödan. Det gällde The Committee Of Cooperation between the Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land and its' Overseas Partners, gemenligen kallat COCOP (man förstår vitsen med förkortningar). Hon tog en bild av presidiet. 

Om det inte varit för att så många kristna lämnar området att detta är alla som kunde sättas på honnören hade det varit likt originalet.

Själv roade jag mig alltså. I alla fall tycker fästmön det. Själv anser jag att jag slet hårt. Boas visade sig heta Steinar men han kallas Boas här nere för det är enklare. 

Han visade mig en väg som är ca 5 km lång enkel väg och ger cirka 300 höjdmeter tror jag. I morgon ska jag dit och mäta.

Steinar är 65 år och väger typ lika många kilon. Han har tävlat mot Bernt Johansson. Det enda jag visste om honom var att han var norrman så för att underlätta att jag skulle hitta honom satte han på sig den norska tröjan, jag vet inte om det var landslagströjan. Han kallas tydligen "Örnen" för hur han flyger nerför backarna. Jag gissar att han tränar ca 15 000 km om året. Han tog det ju väldigt lugnt men efter en dryg timme i hans sällskap behövde jag tacka för mig och åka hemåt. Om du läst något av mina senare inlägg förstår du varför. Då blev det en after-cykel-pilsner.

I kväll har jag bjudit fästmön på sista-kvällen-i-Jerusalem-middag. Även kallat "The last supper". Hon blev lite nervös och kallade mig "sin lilla Judas" lite grann på skoj. Jag tittade åt höger. Hon undrade om jag försökte flörta med servitrisen. Vi åt god mat och drack gott vin. Efteråt fick vi en nota där minimibeloppet för dricks var utskrivet i klartext. Hebreisk men ändå. Minimidricks var 100 Shekel. Den middan är hon värd. Nu undrar fästmön om jag menar henne eller servitrisen.

Efter denna trevliga middag gick vi på lokal och tittade på fotboll. I helgen börjar Giro d'Italia och jag vet inte om jag kommer att kunna titta på det för jag vet inte vilken kanal som visar detta i Jordanien. Fästmön har bjudit med mig på middag till folk som kanske vet. Ibland tror jag att hon älskar mig.

Att anta utan att veta kan vara fördomsfullt - eller praktiskt

Den här resan har ett väldigt annorlunda upplägg än mina tidigare resor till Mellanöstern. Tidigare har det varit i tjänsten, som en del av studier eller som del av ett biståndsprojekt av något slag. Nu reser jag helt privat. Jag berättar för dem jag möter att jag är ledig och bara en följeslagare till fästmön som är den som jobbar. Detta gör de flesta avundsjuka. Jag besöker andra områden och butiker än jag gjort tidigare och jag blir följdaktligen betraktad som något annat än det jag brukar bli betraktad som.

Den första cykelturen i Amman gjorde jag tillsammans med två 25-åriga triatleter. Vi körde fram och tillbaka till flygplatsen. Tråkig runda men samtidigt lite praktisk. Vi skakade hand och presenterade oss inför turen. När vi stannade för kaffe på vägen hälsade vi också på killarna bakom disken och dessa frågade hur gammal jag var. När jag berättade sanningen såg de mest imponerade ut - jag var ju trots allt ute och körde med några av Jordaniens bästa triatleter. Utan sällskap hade jag varit en lönnfet, skallig gubbe med för små kläder - nu var jag en idrottsman som höll på i en imponerande ålder.

Här i Jerusalem har jag alltså varit på cykeljakt. De flesta cykelaffärer jag kommit till har sålt leksaker men fyra av dem har sålt riktiga cyklar, varav två har haft landsvägshojar. När man kommer in i en sådan butik identifieras man omedelbart som en riktig människa. Det kan vara solbrännsränderna efter hjälmbanden, kanten på handleden där cykelhandsken slutar eller de rakade benen. Något är det i alla fall och undantagslöst har det varit så att cykelmekanikerna själva är cyklister. De vet vad de pratar om och när de ser mig vet de vad de pratar med. Det här är fantastiskt praktiskt.

Att man blir identifierad utifrån klädsel och sammanhang händer förstås hela tiden. Här känner man igen en ekumenisk följeslagare på västen, en ortodox jude på hatten och hårlockarna och en muslimsk taxichaufför på radbandet. Men i de fallen är det ju fråga om en sorts accessoarer som personen i fråga har valt eller måste ta på sig för att markera sin tillhörighet med sitt sammanhang. När det gäller cyklistattributen är det annorlunda. De så att säga uppstår av sig själva, är väldigt kroppsnära och aldrig, aldrig hotfulla - om man bortser från de svenska bilister som verkar se cyklister som sina svurna fiender. I förrgår såg jag att det var två olyckor med avsiktligt påkörda cyklister i Sverige. Att bli avsiktligt påkörd är jag inte rädd för här nere.

Men det fyller mig med välbehag att på det här sättet kunna gå in i butiker, träningsanläggningar eller kaféer och omedelbart hälsas välkommen i formen "välkommen till oss". Cyklingen har i Uppsala gett mig ett stort kontaktnät och många kompisar som jag gärna umgås med på och vid sidan av vägarna. Under dagarna här i Jerusalem har cyklingen gjort att jag skakat hand med fler "vanliga" människor än någonsin tidigare. Jag har 10 telefonnummer till folk som bor i stan i delar där jag aldrig har varit och det kommer att bli fler. Jag hoppas och tror att innan jag åker från regionen kommer jag att ha hittat folk som cyklar också på andra sidan muren. Jag har redan hört talas om att det finns träningsgrupper i Ramallah och cykelförsäljaren Moshe hade kunder i den stan också. Allt för att folk utgår från att det faktum att jag har en otroligt ful solbränna bara måste innebära att jag är en trevlig människa.

I morgon ska jag träffa en norrman som ska hjälpa mig hitta träningsslingor i Jerusalem. Vi vet ingenting om varanda men det kommer att bli trevligt. Det är en fördom jag litar på. Dessutom ska vi bättre på brännan. Så skulle alla ha det.

Om att hålla tand för tunga och tungan rätt i mun

Jag gillar inte hög fart eller höga höjder. Jag tror det blir värre med åren. Men redan för några år sedan medan jag fortfarande åkte utförsåkning drog jag mig för svarta backar och om jag kom till en gällde det bara att komma ner levande. Någon njutning var det inte fråga om.

Det är samma sak på cykel, att åka nerför branta backar med tvära kurvor och lagom slipprig asfalt är inte spännande. Det är otäckt. De som kan säger att det gäller bara att titta långt fram i kurvan, bromsa strax innan svängen och hålla tungan rätt i mun och luta cykeln lagom mycket. Lättare sagt än gjort. Det finns två grupper av cyklister som har cykling som träningsform; de som har kraschat och de som ännu inte har kraschat. Jag tillhör den förra gruppen och jag vill inte göra om det.

Men jag brukar gilla att åka uppför. Jag är ganska stark i benen och kan klämma ur mig hyfsat med watt för att driva cykeln och mig framåt och uppåt. Uppför har man också koll på läget, kan sitta upprätt och hinner se sig omkring. En ganska behaglig historia alltså. Så vill jag i alla fall minnas det.

I det här landet finns det många backar och en del av dem har jag stött på i dag. Då insåg jag konsekvensen av något jag vetat ganska länge. Jag har gått upp i vikt och nöjet med att åka i uppförsbackar har minskat i proportion till detta. Det har helt enkelt blivit jobbigare att cykla uppför. Det är hemskt - något måste göras.

Fästmön hon säger att "jag älskar dig och dina kilon precis som de är". En gång sa jag att det är med kärlek och kilon lite grann som med en godispåse, det är inte det att det inte räcker till alla men om man är lite färre blir det mer till var och en och ungefär så känner jag med cykelwatten och kilona. Då sa fästmön att kärlek är minsann inte som en godispåse - behövs det kan man bara älska lite mer så att alla får det de behöver. "Jaha" - tänkte jag - "så du menar att då kan jag väl bara trampa lite mer då i uppförsbackarna". Riktigt så enkelt är det ju inte. Men jag kände att det inte var läge att tjafsa om en sådan småsak så i stället sa jag "Jag älskar dig och ALLA dina kilon med". Fel, fel, fel. "Vadå ALLA mina kilon" - sa fästmön - "tycker du att jag är fet?". Blicken jag fick efter det var så kall att det var då jag insåg att hon och jag skulle kunna klara oss utmärkt utan luftkonditionering i Amman.

Hur som helst, tillbaka till mig och cyklingen. I dag har jag provat min nya kompis i backarna väster om Jerusalem. Det är inget fel på cykeln och det är väl i princip inte något fel på mig heller men det är för mycket av mig. Det är därför jag lägger ut så lite bilder av mig på bloggen. Detta måste det göras något åt och det enda hoppet är att formtoppen inte behöver komma förrän i november och racet "From dead to red" i Jordanien. Dit är det cirka ett halvår. Chansen finns fortfarande att komma i form. I morgon ska jag träffa en norrman som cyklar här i trakterna och han ska visa mig några bra ställen. Kanske får jag då en ordentlig värdemätare så jag ser hur illa det är.

Ja, jag fick nog - eller en cykel i varje hamn

Det finns ett sällskap på Internet som kallar sig Velominati. Riktiga cyklister betraktar dessa som posörcyklister men vi måmiter kan nästan hela Velominatis regelbok "The Rules" utantill och citerar den gärna för varandra. Jag länkar inte dit för jag vill inte driva trafik från bloggen - är du nyfiken får du googla.

Regel nummer 12 talar om det korrekta antalet cyklar man bör äga. Formeln för detta är (n + 1) där n är antalet cyklar man äger just nu. I paragraf 12 finns också ett alternativ sätt att räkna ut hur många cyklar man kan äga och då är formeln (s - 1) där s är antalet cyklar partnern angett som det antal då måttet är rågat och det ömsesidiga hemmet måste delas.

Fästmön har svagheter (har jag hört) men avundsjuka är inte en av dem. Hon är aldrig avundsam eller begränsande så länge det är mina egna pengar jag gör slut på. Vi har därför inte kommit i närheten av att få en diskussion om antalet cyklar. Det kan ju också bero på att jag ännu inte har särskilt många. Jag har till exempel ingen MTB, ingen bancykel, ingen downhillcykel, ingen elcykel och inte heller någon cross-country. Jovisst ja, det har jag ju numer i Amman. Men jag har i alla fall inte någon Monark (för inomhusträning) eller BMX så egentligen är det lite synd om mig. Hur många cyklar jag faktiskt har behöver vi ju inte gå in på här.

Den trogna - och uppmärksamma - läsaren kan ju redan ha uppfattat att jag tyckte lite synd om mig för några dagar sedan. Fästmön har i alla fall sagt att jag låtit lite självömkande i vissa inlägg. Ni trogna har ju följt mina spaningar bland Jerusalems och Tel Avivs cykelaffärer. Många av er nog har säkert förstått att jag är en man med stor förmåga till självbehärskning och det kanske kommer som en överraskning eller lite av en besvikelse när jag nu måste erkänna att jag fallit för frestelsen. Men så är det. Jag pallade inte för det inre och yttre trycket. I går åkte jag tillbaka till Moshe en andra gång för att titta lite mer på den begagnade Giant han hade pekat på som en lämplig inhysing i ett garage nära mig. När Moshes medarbetare satte en sadel på cykeln fick jag ju åtminstone anstränga mig såpass att jag tog en provrunda och när sedan en annan av Moshes medarbetare plockade fram en lagom lång styrstam var det på något sätt lite kört. Jag hade blivit övertalad efter att länge och ståndaktigt bara varit ute för att titta lite.

Fästmön tror inte riktigt på den historiebeskrivningen. Hon menar att det faktum att jag hade med mig cykelskorna, pedalerna och en cykelhjälm till Moshe talar för att jag redan hade bestämt mig. Hon påstår att det hade krävts enorma dolda brister på Gianten för att jag inte skulle ha köpt den. Hon har givetvis fel. Varje cyklist känner ju till vikten av att ha rätt utrustning med sig överallt och det vore ju rent av dumt att lämna dessa saker hemma när man faktiskt tänkte sig förbi en cykelaffär.

I alla fall har jag nu en idé om att föreslå Velominati en ny regel, eller en paragraf 12 b i The Rules. Det borde vara uttalat att man åtminstone ska ha en cykel i varje stad där man vistas mer än två veckor om  året. Det har jag numer. Hemma i Uppsala står Silverpilen, Newton och Grålle. I Amman står Mön i Amman och i Jerusalem huserar Blacken. I morgon ska jag rasta honom. Jag drar mig i kväll tillbaka som en lyckligare människa. Fästmön tycker att det är konstigt att jag väljer att komparera lycklig på det sättet - hon menar att antingen är man lycklig eller också är man olycklig och undrar om jag var olycklig förut när jag "bara" hade henne som familj i Jerusalem. Hon undrar om jag var lyckligare när jag var i Uppsala med mina cyklar medan hon var i Amman och slet för brödfödan. Ibland önskar man att man antingen hade ordets gåva eller förstånd nog att inte skriva allt man tänker.

När normaliteten blir något misstänkt - en betraktelse

Häromdagen kom jag på mig själv med att vara lite obekväm med att allt kändes så vanligt. Trots allt befinner vi oss ömsom i en ockupationsmakt och ömsom i ockuperat område. Man tycker att detta skulle märkas på alla aspekter av livet här men så är det inte.

I Tel Aviv märks ockupationen nästan inte alls. Man har i och för sig problem med integration av både araber och etiopier och andra grupper och detta märks på spänningar i samhället. Men att det pågår en ockupation märks nästan inte alls. Alla hålls dock påminda om att livet är farligt genom några säkerhetskontroller här och var.

I Jerusalem märker man förstås av det hela lite mer. De västliga delarna - "Israel proper" - är i mycket bättre skick än de östra delarna av stan. Det finns soldater lite varstans och man möter både uniformerade beväpnade ungdomar och beväpnade bosättare nu och då.

Men det är långt från hur det var på 80- och 90-talet. Folk flanerar på gatorna, om man pratar med affärsinnehavarna i Gamla stan är det inte ockupationen som nämns först utan hotet från Islam (vi känner mest kristna i stan), den muslimska invandringen till Europa och korruptionen bland kyrkoledarna kommer först.  Sedan klagar man på de dåliga affärerna som ju ses som en effekt av oron och ockupationen men någon kampanda känner jag verkligen inte av. Man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

På den västra sidan nämns först hotet från islam (vi träffar mest judiska eller kristna taxichaufförer och bekanta) och den muslimska invandringen till Europa, sedan regeringskrisen och efter det kanske bostadskrisen. Bosättningarna närmast Jerusalem betraktas självklart som en del av Israel och att det skulle pågå en diskussion om att dela Jerusalem eller göra staden till någon annat än Israels huvudstad är fullkomligt borta ur medvetandet. Man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

Kommer man bort till Västbanken frågar folk vad man tänker om hotet från islam och invandringen till Europa (vi känner flest kristna här också), sedan om de dåliga affärerna och om hur kristna lämnar området. Men det finns inte så få människor i Palestina som verkar tycka att de för sin egen del har det så bra man kan förvänta sig. Gränskontrollerna och muren utgör ständiga men vana problem i vardagen och man har i stora drag vant sig vid att det är så här livet är och man får göra det bästa av det.

Palestinierna är ett utsatt folk och kristna i Mellanöstern är en utsatt grupp. Utsattheten beror helt och håller på beslut fattade av människor. Ingen naturkatastrof har drabbat området och få människor är drabbade av akuta hot på grund av något sådant. Men det känns som att kampen för rättvisa gått i pension 67 år efter utropandet av staten Israel och Nakba (förstörelsen av 600 arabiska byar i spåret av utropandet). Nu gäller kampen för många att få ett så gott liv som möjligt och den kampen för man på andra arenor. Det känns inte bra men samtidigt verkar det på något sätt naturligt. Men var hamnar då vi som engagerat oss för Palestiniernas rättigheter som folk och Israels rätt till en trygg existens inom kända och erkända gränser? Ska vi lägga oss för vanligheten och satsa på affärer och utbyten och låta saker vara som de är när det gäller sådant som självbestämmande och respekt för folkrätten? Vilka allianser kan vi gå in i för att hålla kampen vid liv?

När religiösa ledare får ambitioner att göra religionen statsbärande är det fara å färde, det tror jag alltid är sant oavsett om ledarna är kristna, muslimer eller judar. Kanske är det det kampen gäller.

Nedan en bild från Jerusalem och en från Gaza. Bilderna är tagna av fästmön.

Shabbat, tjena shalom

Det har varit sabbat i Jerusalem. Det är det varje lördag och i dag var inget undantag. Vi hade inget särskilt program på förmiddagen så vi låg och drog oss lite i sängen. Bland annat fick vi för oss att försöka öva på ramsan i rubriken. Fånigt men lite svårt. Shabbat är alltså vilodag och Shalom är alltså fred - Shabbat shalom är en hälsningsfras. Resten förstår ni själva.

De flesta affärer i Jerusalem är stängda på lördagar och detta gäller i alla fall samtliga cykelaffärer så någon sådan kom jag inte till i dag. I stort sett var det alltså en cykelfri dag. Eller cykellös kanske är en bättre term. Vi skulle på lunch hos bekanta i Shoresh utanför Jerusalem och bestämde oss efter frukost att ta en promenad i den riktningen för att komma till trakter där taxichaufförerna inte trodde att de hade med de mest lättlurade turisterna att göra och började prisdiskussionen på en vettig nivå. Bortsett från att affärer stänger på sabbaten så är det nämligen så att alla taxametrar går sönder den dagen i veckan och reparatören är ju ledig så priset måste kommas överens om i förväg.

Vi traskade alltså i princip västerut på Jaffa-street som är ett nyrenoverat promenadstråk som börjar vid Gamla stans mur och fortsätter till Jerusalems centrala busstation några kilometer bort. Nästan framme vid busscentralen kom det en bil som lyckades övertala oss att åka med honom till Shoresh. Fästmön prutade stenhårt. I alla fall försökte chauffören få oss att tro att normalt skulle resan kostat 200 shekel per person men när vi sa att vi hade ett erbjudande på 140 chekel för bilen hade han gått med på att ta oss för 150 shekel. Vi kände oss inte grundlurade i alla fall och blev avsläppta på rätt ställe. Där hittade vi en utomhusträningsanläggning med en sorts spinningcykel så då blev jag lite nöjd.

Vi satt sedan och pratade om allt från islams utbredning i Europa (ett ämne som är rätt högt på agendan hos kristna i Jerusalem) till problemet med balkonger utan insynsskydd och svenskor som kommer till värmen hos våra bekanta i Shoresh och efter några timmar på balkongen fick vi också lunch. Efter lunchen åkte vi in till Jerusalem. Den resan spelade jag in för att kanske använda som rutt för träning. Den ser lovande ut, på 21 kilometer har den 690 höjdmeter och 8 Stravasegment.

Väl i Jerusalem deltog vi i gudstjänst med den svenskkyrkliga församlingen på STI. Vi hade också sällskap av kursdeltagare på en kurs som är här den här veckan. Det var trevligt på alla sätt och vis och även denna gång blev synderna mig förlåtna. Från STI gick vi hem och jag fick ett litet träningspass på vägen. Stan har ställt ut ett antal träningscyklar vid ett kulturcentrum - cykling är ju nämligen kultur.

I morgon är affärerna öppna, cykelaffärerna också.

Allt handlar om fasaden

Måmiter är fåfänga, i alla fall många av oss. Jag är förstås ett av undantagen men det är lite roligt att umgås med män som uppskattar ens rakade ben och säger saker som "Ja, vattenflaskan kostade 200 spänn men den är ju så SNYGG, och så tjänar man 4 sekunder på 40 kilometer".

I dag var jag med på ett cykellopp. Jag tror det var någon form av välgörenhet eller så var det ett upprop för miljön. Hebreiskan är lite rostig kan man säga så jag har inte förstått något av de papper jag fått. Det var ett lopp för mountainbikes sas det och jag blev varnad för att åka de längre sträckorna för sista milen där skulle vara väldigt tekniskt svårt. Eftersom jag inte suttit på en MTB tidigare lydde jag råden.

Men cykellopp är cykellopp och jag svidade upp mig så gott jag kunde. Jag åkte i Team Sportias gröna cykeldräkt och hade mina nyinförskaffade Specialized S-works CX skor med en sula med styvhetsindex 13. Det faktum att den hyrda cykeln hade vanliga platta pedaler och jag inte fick tag i någon mekaniker med en pedalnyckel för att sätta på mina medhavda pedaler gjorde att skorna kanske var lite av over-kill. Ja, hela sviden var kanske lite väl mycket givet att vi cyklade 20 kilometer på en cykelbana som var ungefär två meter bred på de bredaste ställena och vände efter 10 kilometer så vi åkte i praktiken i en kö två tredjedelar av vägen. Jag blev inte andfådd eller svettig trots 22 grader i skuggan och det kändes i ärlighetens namn som om jag också hade kunnat åka i badshorts, sandaler och den oranga tröjan man fick i startpaketet och som i stort sett alla andra hade på sig. Men jag höll i alla fall stilen.

När jag kom i mål stod det en kille där och uppmanade cyklisterna att åka över ett par solglasögon. Det var marknadsföring av en form av okrossbara glasögon som tillverkas i Schweiz. När jag såg roll-upen killen hade med sig gick jag därifrån. Man behöver inte diskutera cykelglasögon med en kille som gör reklam för sådana med bilder där skalmen sitter innanför bandet på hjälmen.

Jerusalem är nog också lite fåfäng. I alla fall den västra delen. Jag cyklade runt där i dag efter loppet och letade rätt på den sista av de inprickade cykelaffärerna. I den delen av stan finns det snygga affärsstråk, vackra parker, markerade cykelbanor och modern spårvagn. Men det verkar ju vara fråga mer om fåfänga än om seriös ambition för den östra delen av stan är riktigt ruffig. Det är där palestinierna bor och de betalar också kommunalskatt. Palestinier har inte råd att vara så värst fåfänga.

Fästmön är inte fåfäng. Hon är bara snygg ändå. Dessutom läser hon min blogg, det är i stort sett den enda trogna läsaren jag vet att jag har. Hon fick något vått i ögonen i dag när jag berättade att i MTB-kretsar är den stora frågan just nu om 29 tum under rumpan är bättre än 27,5 medan landsvägscyklisterna diskuterar om 25 millimeter ger bättre effekt än 23. Sedan dess tycker hon att jag ska börja med mountainbike jag också. När jag sedan berättade om skorna sa hon någonting om styv sula, styv ku....ling också så jag börjar ana att hon sänder signaler som jag ska dechiffrera bara jag har fått träna ordentligt någon gång och kan tänka på nåt annat.